Monthly Archives: november 2011

Har vi råd att prioritera fel?

Jag satt i morse med Dagens Nyheter och måste erkänna att ekonomin inte är min favoritdel att läsa på morgonen, men på senare tid har de ekonomiska frågorna även fått stort utrymme under rubriken ”Världen”. Idag skrev USA-korrespondenten om kongressens misslyckade försök att åtgärda budgetunderskottet som nu är uppe i över 15 000 miljarder dollar.

Efter att ha läst den artikeln så kunde jag inte låta bli att kika på några siffror jag gärna vill påminna om…

Det finns ett initiativ, en grupp, som kallas Global Zero. Den består av politiker, bland andra Carl Bildt, och ex-militärer som arbetar mot kärnvapen. De har räknat ut att världen kommer att använda i runda slängar 105 miljarder dollar på kärnvapen i år. Bara USA kommer att lägga 61,3 miljarder dollar på att upprätthålla sin kärnvapenarsenal. Det är 1000 gånger mer än de kommer att lägga på att nedrusta stridsspetsar.

Precis som USA kämpar Storbritannien med massiva nedskärningar. Kvinnorättsorganisationer har demonstrerat mot dessa och hur nedskärningarna drabbar kvinnors hälsa och arbetsvillkor. Samtidigt har regeringen beslutat att upprusta landets alltmer åldrade kärnvapenprogram för summor som förmodligen landar på över 20 miljarder pund.

Det läggs alltså enorma summor på att upprätthålla vapen vars konsekvens ingen vill uppleva igen. Ändå får människor som arbetar för utvecklings-, freds- och rättighetsfrågor gång på gång höra att det inte finns några pengar. Det finns inte pengar till att garantera sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter för alla världens kvinnor. Det finns inte pengar för att alla barn, flickor och pojkar, ska vara garanterade en plats i skolan. Världsbanken har beräknat att det “bara” krävs investeringar på ungefär 40 till 60 miljarder dollar varje år för att förverkliga Milleniemålen till 2015. Känner du igen siffran?

På fredag visar vi filmen ”The Whistleblower” i Stockholm på Bio Rio. Den handlar om hur FN:s fredsbevarande trupper i Bosnien, de människor som var där för att värna efterkrigstidens offer, förgrep sig på just dem de var utsända att skydda. Kvinnor utsattes för trafficking och prostitution. I filmen porträtteras vår internationella generalsekreterare Madeleine Rees av Oscarsbelönade Vanessa Redgrave. Madeleine arbetade vid det tillfället som chef för FN:s mänskliga rättighetskommissionärs kontor i Bosnien och uppmärksammade det som pågick. Hon stred för att de skyldiga skulle ställas till svar. Vår visning är slutsåld men vill du se filmen så finns den att hyra på DVD, den ligger högt på DVD-toppen just nu.

Nyligen medverkade även Madeleine Rees i en panel på FN:s högkvarter i New York, med anledning av filmen, om FN:s fredsbevarande trupper då och idag. BanKi Moon menade att skeendena som skildras i filmen var en mörk period i FN:s historia. Madeleine med flera svarade att det inte tog slut då. Just detsamma händer idag i konflikthärdar över hela världen.

Enligt många är skälen till att dessa övergrepp fortfarande pågår att FN:s fredsbevarande trupper är underfinansierade. Det finns för lite medel för utbildning, uppföljning och kontroll. Ett år av världens utgifter på kärnvapen motsvarar 14 år av FN:s fredsbevarande operationer…

Sverige stödjer försvagning av förbudet mot klustervapen

“Concerned that  cluster  munition  remnants  kill or  maim civilians, including women and children, obstruct economic and social development, including through the loss of livelihood, impede post-conflict rehabilitation and reconstruction, delay or prevent the return of refugees and internally displaced persons, can negatively impact on national and international peace-building and humanitarian assistance efforts, and  have  other severe consequences that can persist for many years after use”

Sasko Lazarov Photocall Ireland

Så står det i en av de första artiklarna i Oslokonventionen som förbjuder klustervapen. Uppenbarligen var alla länder som stod bakom förbudet överens om att dessa fruktansvärda vapen inte gick att använda längre på grund av hur de drabbar civila.

Arbetet mot klustervapen var en av anledningarna till att jag engagerade mig i IKFF och efter att ha arbetat i några år på kontoret började jag förra veckan mitt jobb som tillförordnad generalsekretare. Det skulle vara lätt att tro att för en svensk fredsorganisation behövs inget större engagemang gentemot vår regering när det gäller klustervapen längre – Sverige skrev ju under förbudet redan 2008.

Men tyvärr är vi många människor och organisationer (inklusive Europaparlamentet) som nu tillsammans, världen över, kämpar för att uppmärksamma att världens stater står i begrepp att försvaga det starka förbud från 2008 som över 100 stater, inklusive Sverige, redan står bakom. Förbudet kom till för att flera progressiva stater tog till sig av frivilligorganisationers uppmaning och bestämde sig för att driva processen utanför FN:s förhandlingar.

Nu har emellertid vissa stater vaknat till liv och vill åter ta upp förbudet mot klustervapen på det formella nedrustningsmötet för konventionella vapen i FN. Problemet är att vad som än kommer ut ur det mötet kommer det att vara oerhört mycket svagare än det förbud som redan finns! Och Sveriges regering är drivande i den här processen.

Argumentet det hela kokar ned till är om det nuvarande förbudet som inte omfattar stora länder som USA och Ryssland verkligen kan ha någon effekt? Sveriges regering och andra stater menar att det är bättre med ett jättesvagt förbud som alla iallafall kan enas om.

Det civila samhället, ett 30-tal stater, Europaparlamentet och inte minst de som fallit offer för klustervapen säger bestämt nej! Förbudet som antogs i Oslo 2008 har redan satt en normativ standard för hela världen. Konventionen har redan fått effekt, även på de länder som inte skrivit under det omfattande förbudet. Det är inte OK att använda klustervapen längre, precis som det inte är OK att använda personminor heller. Moral och etik väger tungt och får allt mer betydelse även på hög internationell nivå och ingen vill hamna i skamvrån – oavsett vad lagboken säger.

Om Sveriges regering väljer att driva på ett svagt förbud riskerar det istället att ge stater som håller sina klustervapen nära hjärtat en ursäkt; en lapp att vifta med att just deras vapen producerade efter 1980 inte alls är farliga till skillnad från de som producerades något år tidigare.

Det är dags för en smartare och modernare nedrustningspolitik än så!

Fredsarbetet är en ständigt pågående process

 “Social advance depends as much upon the process through which it is secured as upon the result itself.”           – Jane Addams, IKFF:s grundare och Nobelpristagare i fred 1931

Det pågår alltid processer för att förändra världen och förhoppningsvis göra den till ett bättre ställe, det sker på alla nivåer från högsta diplomatiska dialoger till gräsrotsrörelser.

På gräsrotsnivå har människor världen över sedan september bl.a. samlats och ockuperat Wall Street i New York och Brunkebergstorg i Stockholm för att protestera mot den sociala och ekonomiska orättvisa som världens strukturer grundar sig på och ständigt reproducerar.

Varje dag driver kvinnoorganisationer, i länder i konflikt och fred, processer för att förändra kvinnors utsatta situation och öka kvinnors deltagande i de politiska och samhälleliga besluten.

Det är dock inte alla processer som leder till en bättre värld. I går skrev jag på SvD Brännpunkt tillsammans med en rad svenska och internationella nedrustningsorganisationer om en process som kommer att underminera Klusterkonventionen från 2010. I veckan förhandlar staternas nedrustningsdiplomater ett tilläggsprotokoll till konventionen för konventionella vapen, något som vi kraftigt protesterat emot. Det är en process som verkar för att åter tillåta användandet av klustervapen i strider och det lidande det innebär för tusentals kvinnor, flickor, pojkar och män varje dag.

IKFF driver en stor mängd processer på internationell, nationell och lokal nivå. Vi finns i 43 länder och med över 130 grupper förs IKFF:s arbete framåt.

Jag har i många år arbetat för IKFF i en svensk kontext och kan stolt konstatera att IKFF här hemma gör skillnad och finns närvarande i den säkerhetspolitiska debatten. Under nästa år kommer jag att fortsätta mitt engagemang för kvinnor, fred och säkerhet som internationell koordinator vid IKFF:s kontor i New York och hoppas där kunna bidra till att allt mer synliggöra det fantastiska arbete som utförs varje dag för en bättre värld.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Ordföranden bloggar

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström bloggar