Saudivapen skjuter feministisk utrikespolitik i sank

Enligt Svenska Dagbladet har Socialdemokraterna enats om att Sveriges militära avtal med Saudiarabien ska förlängas. Men det är inte bekräftat än. Samtidigt befinner sig riksdagens vapenexportutredning i sin slutfas, där de viktiga besluten fattas. Dramat tätnar av att vapenexportdebatten utspelar sig bara några månader efter att regeringen lanserat en feministisk utrikespolitik.

Utrikesminister Margot Wallström beskriver att den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

  • Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
  • Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.
  • Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

IKFF har arbetat med feministisk utrikes- och säkerhetspolitik i 100 år. Att äntligen få höra en utrikesminister prata feminism är stort och historiskt för oss. Men om politiken ska vara trovärdig kan Sverige inte med andra handen sälja vapen till stater som vill styra världen åt rakt motsatt håll. Här är våra 5 feministiska argument mot Saudiavtal och vapenexport.

  1. Respekt

Saudiarabien är en diktatur som präglas av ett djupt patriarkalt förtryck utrustat med en stark militärmakt. Motståndet mot respekt för kvinnors mänskliga rättigheter är kompakt. Ändå har Saudiarabien fått köpa vapen av Sverige.

Ett annat land som har fått köpa krigsmateriel av Sverige är Bahrain. När oppositionen i Bahrain för några år sedan ställde krav på politiska och ekonomiska reformer slogs aktivisterna brutalt ned med våld av säkerhetsstyrkor. Regimen i Bahrain tog in militär hjälp från Saudiarabien för att slå ned demonstranterna med större kraft. Sveriges ambassad i Abu Dhabi beskriver i sin landrapport: ”Det är av intresse för Saudiarabien att det råder stabilitet i Bahrain”.

I Sveriges vapenexport till Saudiarabien och Bahrain har andra intressen, däribland ekonomiska, fått gå före respekten för kvinnors rättigheter. Men kvinnors rättigheter är inget man kan välja ibland. Det ligger i själva idén. Om regeringen väljer Saudiavtal och vapenexport, väljer den aktivt bort kvinnors rättigheter.

  1. Representation

Margot Wallström har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att samarbeta med civilsamhället. Hon har med rätta understrukit att utan modiga kvinnorättsaktivister ”skulle situationen för kvinnors mänskliga rättigheter vara ännu värre än vad den är idag.”

När stater som Saudiarabien och Bahrain med våld slår ned kvinnliga människorättsförsvarare, slår de inte bara ned nyckelaktörer för bredare social förändring – de stoppar konkret kvinnors politiska deltagande. Olof Palme skrev en gång om förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien att ”dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan”. Det kan kvinnorättsaktivister i förtryckande regimer vittna om, varje dag.

Regeringen kan inte med ena handen stödja kvinnorättsaktivisters deltagande, och med den andra beväpna regimer som slår ned deras kamp. Återigen måste regeringen välja: vill ni stödja kvinnorättsaktivisters kamp, eller vill ni bidra till att slå ner den?

  1. Resurser

Det är bra att Sveriges feministiska utrikespolitik ska anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Alltför ofta bortprioriteras investeringar i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter. Indien är ett exempel. Sveriges ambassad i New Delhi konstaterar att ”Fattigdom och ojämlikhet drabbar inte sällan Indiens kvinnor särskilt hårt.” 2012 fick Indien köpa vapen från Sverige för 1,4 miljarder kronor.

Ett annat exempel är Indonesien. UD:s rapport om mänskliga rättigheter konstaterar att landets siffror för mödra- och spädbarnsdödlighet är de högsta i Sydostasien. UD berättar att regeringen i Indonesien ”hade planerat att införa en nationell allomfattande hälsovårdsförsäkring år 2014, men i början av 2013 uppgavs det att planen skjutits upp till 2019, med hänvisning till de kostnader den innebär.” Indonesiens regering har däremot ansett sig ha råd att öka militärbudgeten avsevärt. Det har Sverige noterat. Svenska makthavare har sedan en tid tillbaka försökt få Indonesiens regering att lägga stora summor pengar på det dyra svenska stridsflyget JAS Gripen.

Med en feministisk utrikespolitik kan Sverige som stat inte gå vapenindustrins ärenden och lobba för köp av svenska vapen i länder som väljer bort att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter, men lägger stora summor pengar på vapen. Det går konkret och totalt emot målet om att bidra till en jämställd, rättvis, prioritering av resurser.

  1. Sveriges röst i världen

Häromdagen lanserade regeringen en ny expertgrupp som ska arbeta för en tydligare ledarroll för Sverige i världen. Det handlar bland annat om att främja kvinnors rättigheter. Framtidsminister Kristina Persson (S) förklarar: ”Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer”.

Att arbeta för förändring genom mjuk makt, så som diplomati, istället för hårda maktmedel, så som vapen, är rätt väg att gå. Men vad gör expertrådet om de träffar människorättsaktivister som också verkar för ”hänsyn till människor” och kvinnors rättigheter, men bli nedslagna av regimer som Sverige beväpnar? Har vi kvar vår mjuka makt och deras öra då? Om regeringen vill öka Sveriges inflytande i världen med utgångspunkt i progressiva värden, måste de först se till att vår egen trovärdighet är hög. Det är den inte om Sverige fortsätter att beväpna diktaturer som försöker styra världen åt ett helt annat håll.

  1. Moral

Statsminister Stefan Löfven skrev på DN Debatt den 22 januari 2015 om jämställdhet i världen: ”Hälften av världens alla begåvningar måste få möjlighet att komma till sin rätt.” Ja, det är faktiskt inte svårare än så. Politik handlar om att vilja och om att välja. Nu har Löfvens feministiska regering chansen att sluta hyckla och våga stå upp för det som är rätt. Det skulle vara ett historiskt beslut.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Feministisk utrikespolitik – upp till bevis för Margot Wallström

Imorgon bitti ska Margot Wallström presentera regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen. Det ska bli spännande att höra vad hon säger eftersom Sverige ska driva en feministisk utrikespolitik. Nu är det upp till bevis. Här kommer tre konkreta punkter där Wallström kan sätta handling bakom orden.

  1. Pengar

Margot Wallström har beskrivit att regeringens feministiska utrikespolitik vilar på tre R: representation, rättigheter och resurser. Det handlar om att öka kvinnors politiska deltagande, stärka kvinnors rättigheter, och fördela resurser på ett sätt som ger jämställda resultat. Wallström har med rätta framhållit vikten av samarbete med civilsamhället och modiga kvinnorättaktivister och vi kan bara hålla med. Men just resurser saknas ofta för de gräsrotsrörelser som är helt avgörande för att långsiktigt stärka kvinnors rättigheter och öka kvinnors politiska representation. Det handlar till exempel om Folke Bernadotteakademins stöd till organisationer som arbetar för att resolution 1325 ska bli verklighet på marken. Stödet har i flera år legat på 7 miljoner totalt, vilket fördelas ut till några organisationer av många sökande, både från Sverige och internationellt. För organisationer som IKFF är pengarna helt avgörande för att vi ska kunna fortsätta stödja våra systersektioner som arbetar i konflikter för fred, nedrustning och kvinnors rättigheter. Att öka Folke Bernadotteakademins 1325-pott vore ett konkret sätt för Margot Wallström och regeringen att sätta handling bakom orden om resurser, representation och rättigheter.

  1. Nedrustning

Margot Wallström sa redan i sina första intervjuer som utrikesminister att regeringen ska prioritera upp arbetet för internationell nedrustning. Den nya politiken märktes av direkt, då Sverige i höstas anslöt sig till det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. I december förra året presenterade Österrike ”Austrian pledge”, en uppmaning och inbjudan till alla stater att samarbeta med Österrike för att göra kärnvapen illegala och öka trycket på nedrustning. Det är helt rätt väg att gå – kärnvapen är det värsta massförstörelsevapen vi har, men det har ännu inte förbjudits medan andra vapen som landminor, klustervapen och kemiska vapen numera är illegala. Det är hög tid för regeringen att visa modet att sätta handling bakom orden och ansluta sig till Austrian pledge.

  1. Stopp för vapenexport till kvinnoförtryckare

Den här punkten behöver vi knappast förklara närmre, eller hur? Sverige exporterar idag vapen till stater som inte anser att kvinnor har lika rättigheter som män, som slår ned kvinnorättsaktivister med våld när de demonstrerar för sina rättigheter, och som väljer att lägga enorma summor på vapen istället för att säkerställa grundläggande hälsa och sjukvård för flickor och kvinnor. Den feministiska utrikespolitiken existerar idag parallellt med en kvinnoförtryckande vapenexport och det är ovärdigt. Snart är riksdagens vapenexportutredning klar, men regeringen bör redan nu göra det tydligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet som feministiska partier naturligtvis inte kan stå för vapenexport och militära samförståndsavtal med kvinnorättskränkande diktaturer.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare 

Vi kräver skärpta regler för vapenexport

I förra veckan samarrangerade IKFF ett möte med organisationer från civilsamhället och riksdagens vapenexportutredning. Utredningen kallas för KEX eftersom ingen kan komma ihåg det egentliga namnet: Krigsmaterielexportöversynskommittén. KEX består av politiker och tjänstemän som utifrån ett riksdagsbeslut fått i uppdrag att föreslå skarpare regler för svensk vapenexport. Framförallt handlar det om att skärpa reglerna gentemot icke-demokratiska stater, så som Saudiarabien, vilka idag får köpa vapen av Sverige trots att de kränker mänskliga rättigheter på de mest fruktansvärda sätt.

KEX ska också se över graden av insyn i det svenska vapenexportsystemet. Det behövs. Det finns idag en parlamentarisk grupp, Exportkontrollrådet, som tillsammans med myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) är med och bedömer om vapenaffärer ska tillåtas eller inte. Men ledamöterna i Exportkontrollrådet får inte berätta hur diskussionerna gått kring olika vapenaffärer, vilket betyder att det är omöjligt att veta vem som har sagt vad och hur olika positioner har motiverats. Det innebär väldigt begränsade möjligheter för oss som väljare att få insyn i besluten och utkräva ansvar.

Tillsammans med Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Amnesty, Kristna Fredsrörelsen, Diakonia, och Transparency International lämnade IKFF vid mötet över en rad punkter som är helt centrala för att KEX-utredningen ska leva upp till sitt syfte. Vårt budskap vid mötet var tydligt: KEX måste föreslå regler som är skarpare än idag. Om det nya regelverket inte sätter mänskliga rättigheter i fokus och resulterar i faktiska förändringar för exporten så är det ett misslyckande utifrån uppdraget. Här kan du läsa de punkter vi lämnade in till KEX, och här är en kort sammanfattning:

  1. Ingen krigsmaterielexport till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter – inte heller följdleveranser. Ett tydligt genusperspektiv ska tillämpas i bedömningen.

Ofta hänvisas till att Sverige måste följa ingångna vapenhandelsavtal för att vara en trovärdig handelspartner. Men konventionerna om mänskliga rättigheter är bindande och måste respekteras. Det är ingen plikt att exportera vapen, men det är vår plikt att följa internationell rätt om mänskliga rättigheter. När vapenaffärer ska godkännas eller avslås måste bedömningen också göras med ett tydligt genusperspektiv. Detta är nödvändigt för att undvika risken att kvinnors rättigheter ignoreras, vilket tyvärr sker.

  1. Ökad insyn som möjliggör politiskt ansvarsutkrävande och ökad hänsyn till korruptionsrisker.

De nya reglerna måste innebära större insyn och möjlighet till ansvarsutkrävande. Det måste gå att få information om hur ledamöter i Exportkontrollrådet har röstat, och om hur Inspektionen för strategiska produkter (ISP) gjort bedömningen i enskilda vapenaffärer.

En stor del av exporten av svensk krigsmateriel har under senare år gått till länder där korruptionen är utbredd (så som den mäts genom Transparency Internationals Corruption Perception Index). Det krävs tydliga regler som ställer krav på berörda myndigheter att göra riskanalyser kring korruption relaterat till vapenexport.

  1. Ett totalförbud för all krigsmaterielexport till icke-demokratier – utan de undantag som är så vanliga i dagens regelverk.

Svensk krigsmaterielexport stärker icke-demokratiska regimers militärmakt rent konkret, knyter upp Sverige i beroenden gentemot sådana stater, och försvagar våra möjligheter att effektivt och med trovärdighet stötta människors kamp för demokrati. De nya reglerna måste omöjliggöra vapenexport till icke-demokratiska stater – utan kompromisser. Export till regimer som systematiskt kränker sin kvinnliga befolkning kan omöjligt legitimeras i en seriös feministisk utrikespolitik.

  1. Tydligare hänsyn till Politik för global utveckling (PGU) och risken att krigsmaterielexport underminerar utveckling.

”Alla politiska beslut ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter, människors demokratiska delaktighet, bekämpningen av fattigdom och sträva mot en hållbar utveckling globalt” sa Stefan Löfven i regeringsförklaringen (2014). Både den nuvarande och den tidigare regeringen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av PGU. Enligt PGU ska mänskliga rättigheter och de fattigas perspektiv vara vägledande – detta bör gälla även för beslut om vapenexport.

  1. Ingen vapenexport till länder i krig eller väpnad konflikt.

Tillgången på vapen har en tydlig påverkan på hur väpnade konflikter utvecklas. Det är viktigt att Sverige fortsatt bedömer riskerna för väpnad konflikt vid all exportkontroll. År 2013 gick 46 procent av Sveriges krigsmaterielexport till stater med väpnad konflikt, så som definierat av Uppsala Universitet. Under 2000-talet har andelen ökat markant. Trenden måste vända.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Ett ansiktslöst våld

Sylvie Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, berättar om hur våldet sprider sig från Nigeria in i landet. Konfliktförebyggande arbete är av största vikt för att Kamerun inte ska gå i Nigerias fotspår.

Sylvie Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, berättar om hur våldet sprider sig från Nigeria in i landet. Nu behöver allt stöd de kan få. Gå med i IKFF och stärk arbetet för fred i regionen.

Tidigt på söndagsmorgonen genomförde terrorgruppen Boko Haram en våldsam attack mot flera byar i norra Kamerun. Ett 60-tal kvinnor och barn fördes bort, ett tjugotal av dem sägs nu vara tillbaka. Terrorgruppen, som dödat tusentals och kidnappat hundratals med det sitt uttalade mål att skapa en islamisk stat i norr Nigeria, riktar sig nu också mot Niger och Kamerun. Attacken mot byarna kring Kolofata i norra Kamerun är den största hittills utanför Nigeria. Tillsammans med våra systersektion i Nigeria har vi i flera år varnat för ett eskalerat våld, och risken för en fullskalig väpnad konflikt, inför valet i år, och därmed lyft vikten av konfliktförebyggande arbete i området. Under förra året började även IKFF Kamerun varna för att våldet börjat röra sig över gränserna, in i deras land.Sylvie Ndongmo från IKFF Kamerun berättade om situationen på ett FN-möte i oktober förra året, där IKFF Sverige också deltog.

– Boko Haram i Kamerun har inget ansikte. De slår till från gömda platser, det är svårt att förhandla med människor vi aldrig ser, förutom när de attackerar. Vem är Boko Haram undrar människorna här, är det en nigeriansk terroristsekt, eller en rebellgrupp inom armén? Det har hänt att de som attackerat varit klädda i militärkläder.

IKFF i Kamerun startade i januari 2014 och sedan dess har gruppen arbetat för att få omvärlden att agera och för att engagera kvinnor i ett lokalt och regionalt fredsarbete. Ett problem är att landets regering har förnekat problemet i landet, de vill inte att Kamerun ska ses som ett konfliktland. Men oroligheterna har accelererat och våldet sprider sig nu över regionen.

För en dryg vecka sedan kom rapporter om att Boko Haram attackerat staden Baga i nordöstra Nigeria. Över 2000 befaras ha dödats i massakern.

”De dödade så många människor. Jag sprang in i en buss, och medan vi sprang sköt de omkring oss”, berättar en man för Amnesty International. Organisationen menar att attacken mot civila bör ses som ett brott mot mänskligheten.

Kvinnor, barn och gamla samlades ihop av terroristerna, som senare släppte en del av de äldre kvinnorna och mammorna men behöll de unga flickorna. Bland de som dödades i attacken fanns gravida kvinnor och barn. Den 10 januari såg vittnen hur en tio-årig flicka gick nerför på gatorna i Maiduguri i Nigeria med explosionsämnen fästa på kroppen. Vittnen har sagt att det inte tror flickan visste vad hon bar på. Ett tjugotal människor tros ha dödats i explosionen som följde.

I EU samlas nu regeringsföreträdare för att bekämpa terrorismen mot Europa. Vilken roll tänker sig Sverige och EU spela i Västafrika? Ryssland har nu sagt att man kommer att bistå landet på flera plan. Ghanas president sa i fredags att de afrikanska ledarna nu diskuterar hur hotet från Boko Haram ska lösas.

Den svenska regeringen och EU måste stärka dialogen med freds- och kvinnoorganisationer i området och ge dem såväl politiskt som ekonomiskt erkännande och stöd. De måste få stöd för sitt arbete, den verklighetsbeskrivning de ger måste lyssnas till. Kvinnorna berättar bland annat om att flödet av vapen över gränserna leder till ökad trafficking och våldtäkter i området.

”Boko Haram kommer på natten, de kommer i hundratal, med sofistikerade vapen. Människor här lever i konstant rädsla.Men det saknas samarbete mellan lokala beslutsfattare, förut hade vi problem med väpnade vägrån, men ingen vågar rapportera, då heller, för de är rädda för repressalier. ”, säger Sylvie från Kamerun.

Hon berättar att terrorister slår till i ett område där folk redan är väldigt fattiga och att de lockar med pengar att gå med.

Nu önskar Sylvie en stark uppslutning för fred. Sylvie har sett våldet komma, men varken hennes regering eller omvärlden har agerat. Återigen upplever IKFF hur de farhågor våra kollegor för fram om eskalerande våld och lidande bliri sanna. Det var samma sak med Nigeria, där vår sektion började varna för ökat våld för flera år sedan. Det är smärtsamt att se hur omvärlden gång på gång reagerar för sent. Det kostar människoliv. Vi måste tänka annorlunda och agera i tid. IKFF Sverige arbetar med att stärka sektionerna i Kamerun och Nigeria. Gå med i IKFF eller stöd oss med en gåva, och hjälp oss att Sylvie och hennes kollegors röster få större genomslag i en region där den feministiska kampen mot krig och vapenspridning behövs som allra mest. Ylva Bergman, generalsekreterare

- Vi måste försvara oss 

101012 Ylva VET

Ylva Bergman tillträdde som generalsekreterare för IKFF i början av 2015. Foto: Louise Billgert

Några dagar efter dådet mot Charlie Hebdo i Paris tillträdde jag som generalsekreterare för IKFF.

Runt om ser vi en upptrappning av fascism, rädsla och argument att vi måste försvara oss, rusta upp. Som en krypande eldslåga slickar rädslan våra fötter och i glöden gror misstankarna, vem finns runt hörnet?

Röster höjs som säger att vår demokratiska modell har inte fungerat, att solidaritet och fredliga lösningar inte har fungerat. Titta själv, säger någon, se alla dessa europeiska pojkar som frivilligt anmäler sig till IS, hur är det möjligt? Se hur naiva vi varit!

Attentat mot Charlie Hebdo har piskat fram två trender som jag uppfattar det. En är att vi ska stå enade för yttrandefriheten, mot terrorism och rasism. Den andra är hatet som frodas på internet och uppfattningar om den andre som i grunden hatisk, mordisk och inte att lita på, och att västvärlden är dekadent och slapphänt som tillåter detta.

Jag har nyligen bott i Jerusalem där rädslan växer för varje dag, där våld och militarism är vardag. Säkerhet genom militära medel är huvudfokus för de israeliska politikerna. Man vänjer sig lätt vid vapen när man handlar en morotsjuice, scannar in handväskan i varuhuset och passerar böjda huvuden vid checkpointen. Rädslan och hatet mot den andre föder nya hatiska aktioner och i sociala medier piskas en machostämning upp som är chockerande att följa på nära håll.

Nu ser vi liknande tendenser här, rysskräcken tas fram, ubåtarna hotar återigen Sverige, terrordåd mot moskéer och synagogor i Europa. Då är det lätt att sluta sig inom sin grupp och låta fascismen gro. Vi befäster en uppfattning om att vi aldrig kommer att bättra oss, att vår primära instinkt är att vara själviska och se om sitt eget hus, att konflikt är oundvikligt. Den starke slår den svage och vi måste rusta oss. Våld kan förvisso ses som den sista utvägen, men att vi ändå måste se till att vara rustade att använda det när det behövs. För att det ska smälla verkar vi övertygande om. Rädslan blir till ett normaltillstånd, och tanken om att människans inre drivkraft är att besegra varandra. Rädslan som också är en grundsten i en militariserad politik.

Så vänjer oss vid konflikter, eller som någon sa om konflikten i Israel/ Palestina; folkgrupper har alltid besegrat varandra, så den konflikten är väl inte särskilt upprörande?

Här spelar dessvärre media en stor roll, i den journalistiska dramaturgin ligger uppdraget att renodla konflikter, lyfta fram den starka och den svaga, rapportera när något hänt. När det smäller drar mediebolagen in med sina kameror och reportrar, och ut igen, likt militära operationer surrar de kring krigs- och katastrofplatser, adrenalinet pumpar, och ”årets fotograf” blir ofta en man som fotograferat något krig.

Men ibland vill vi sola oss i Malalas fredpris, skänka några hundralappar till en organisation vi tror på, applådera de goda insatserna. Men utan skottet – hade hon fått priset? Och hade den kamp som förs varje dag runt om i världen för barns, och inte minst flickors, rätt till utbildning överhuvudtaget uppmärksammats?

I grund och botten är rädslan, hotet och våldet den berättelse vi valt att skriva under på som människans normala tillstånd. Därför anses det vettigt att militären har så stort inflytande över utrikespolitiken, att vi ska satsa stora andelar av våra skattepengar på ett försvar, att pojkar blir män i försvaret, att det är en bra fostran. Men det finns även en annan berättelse. Den om människor, inte minst kvinnor, som med fredliga medel löser konflikter på lokal nivå. De som kämpar i tystnad och utan erkännanden för att bygga upp samhällen från grunden.

I år är det hundra år sedan över tusen kvinnor samlades mitt under brinnande världskrig för att protestera mot krig och militarism. De lade grunden till den internationella fredsorganisation vi idag är.

Jag vill att 2015 blir ett år då vi försvarar en annan syn på vad som är normaltillstånd. Inte krig, upptrappning och ännu mer vapen – utan fred och samverkan, andra drivkrafter som finns inom människan måste lyftas fram.

I Sverige har kvinnor som Matilda Widergren, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Signe Höjer, Kerstin Hesselgren Alva Myrdal, Inga Thorsson, Barbro Bang Alving och Ingrid Segerstedt­ Wiberg engagerat sig i IKFF.

Gå med du också i vår 100-åriga kamp för fred och frihet. Stöd vårt arbete för att en annan berättelse ska få fotfäste och för att bygga en annan värld. Det är möjligt.

Ylva Bergman, generalsekreterare

Ylva Bergman tillträdde posten som generalsekreterare för IKFF i början av januari. Läs pressmeddelandet här.

Pressmeddelande: Banbrytande kärnvapenmöte i Wien samlar över 155 stater

Wien 8 december 2014

Banbrytande kärnvapenmöte i Wien samlar över 155 stater

Mer än 155 stater samlas idag i Wien för en global regeringskonferens om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Uppslutningen visar ett starkt stöd från det internationella samfundet för att ta sig an kärnvapennedrustning ur ett humanitärt perspektiv.

Dagarna innan regeringsmötet samlades över 600 personer i Wien för världens hittills största kampanjmöte om ett kärnvapenförbud. Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, var på plats vid kampanjmötet och deltar även under regeringskonferensen.Två regeringsmöten har tidigare hållits om humanitära konsekvenser av kärnvapen, i Oslo 2013 och i Nayarit, Mexiko, tidigare i år. Slutsatsen från dessa möten är att det inte finns någon kapacitet för att hantera en kärnvapendetonation – oavsett var i världen den sker, om detonationen är avsiktlig eller av misstag. Regeringsmötet i Wien kommer att utforska de långtgående effekterna av kärnvapentester på människor och miljö och även höra vittnesberättelser från bland andra Setsuko Thurlow som överlevde kärnvapenattacken i Hiroshima och intervjuades i programmet Skavlan i SVT i fredags. Staterna kommer även att diskutera kärnvapnens status inom internationell rätt. Trots att kärnvapen är det mest destruktiva vapen som finns i världen idag, är det samtidigt det enda massförstörelsevapen som ännu inte har förbjudits genom ett internationellt avtal.

–       Civilsamhällets organisationer som samlas i kampanjen ICAN har ett tydligt budskap: de katastrofala humanitära konsekvenserna av kärnvapen är oacceptabla och världens regeringar måste ta sitt ansvar för människors liv och hälsa och förklara kärnvapen illegala, säger Josefin Lind från Svenska Läkare mot Kärnvapen på plats i Wien.

Bland de stater som kommer till Wien finns flera kärnvapenländer, däribland Indien och Pakistan. Även Storbritannien och USA, som bojkottade mötena i Norge och Mexiko, kommer att delta vid mötet i Wien.

–       Att kärnvapenstater som tidigare bojkottat dessa möten nu ändrat sig och deltar i Wien visar att de humanitära diskussionerna om kärnvapen är omöjliga att avfärda – inte minst för kärnvapenstater. Nu måste staterna våga gå vidare och ta initiativ till förhandlingar om ett avtal som deklarerar kärnvapen förbjudna under internationell rätt, och här har Sverige en nyckelroll att spela, säger Sofia Tuvestad från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, direkt från Wien.

För mer information och kontakt

Josefin Lind, Svenska Läkare mot Kärnvapen, josefin.lind@slmk.org 076-0245158

Sofia Tuvestad, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF,sofia.tuvestad@ikff.se 076-1762969

Den internationella kampanjen ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, samlar över 360 organisationer från hela världen i en gemensam kamp för att förbjuda och nedrusta alla världens kärnvapen. Kampanjen grundades 2007 och har sitt huvudkontor i Geneve. I Sverige drivs kampanjen av Svenska Läkare mot Kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.

IKFF Colombias kamp för fred och rättvisa

I slutet på oktober besökte jag och Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot, vår systersektion i Colombia för att följa upp det projekt som vi bedriver tillsammans och uppdatera oss om situationen i landet.

Colombia befinner sig sedan mer än 50 år tillbaka i en väpnad konflikt mellan regeringen, guerillarörelser och paramilitära grupper. 2012 inleddes fredsförhandlingar mellan regeringen och den största väpnade guerillarörelsen FARC. Colombia är nu närmare ett fredsavtal än någonsin tidigare.

 

IMG_1002

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia på kansliet i Bogotá.

Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, berättar at det finns höga förväntningar på fredsprocessen men att de också är medvetna om att ett påskrivet fredsavtal inte betyder fred i verkligheten. Det är snarare då det hårda arbetet med att bygga fred börjar, och det kommer ta lång tid.

Enligt Katherine finns det många motståndare till fredsprocessen och det finns flera utmaningar, bland annat den rättsliga övergången till ett fredligt samhälle. Men hon ser ändå att det görs framsteg. Frågan om rättvisa måste hanteras, det finns starka krav på upprättelse. Det måste diskuteras på alla nivåer. Hur uppnås rättvisa och hur går samhället vidare i försoning? Det finns olika vägar och de har olika konsekvenser. I skapande av en fred som förankras i samhället spelar IKFF och andra kvinnoorganisationer en viktig roll. Om inte civilsamhället, och särskilt kvinnor, finns representerade kommer fredsavtalet sakna grund. Majoriteten av de civila som drabbats av konflikten är kvinnor och utan politiskt deltagande kommer inte deras röster fram. 

I Colombia finns det en väldigt god lagstiftning när det kommer till kvinnors rättigheter och politiskt deltagande. Men som ofta är det i implementeringen som det brister, särskilt när det kommer till kvinnor från marginaliserade samhällen. Det patriarkala systemet och machokulturen är närvarande i alla kvinnors liv och i slutändan är det största hinder för politiskt deltagande, berättar Katherine.

 

IKFF Colombia har sitt huvudsäte i Bogotá men arbetar även i Meta och i Cartagena, Bolívar, en region som tagit emot många tvångsförflyttade. Här sker lokalt fredsbyggande gräsrotsarbete med kvinnors rättigheter och resolution 1325, FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet. IKFF samarbetar i olika nätverk av kvinnoorganisationer som gör ett helt fantastiskt jobb. Kvinnorörelsen är stark i Colombia.

Från regeringens sida sitter det nu två kvinnor vid förhandlingsbordet i Havanna. Något som inte hade varit möjligt utan organisationernas gedigna påverkansarbete. De har också arbetat hårt för att lyfta konfliktrelaterat sexualiserat våld på agendan. En del av IKFF:s arbete går ut på att erbjuda psykosocial hjälp till kvinnor som utsatts för sexualiserat våld. När vi är på besök ska deras psykolog Susana Navarro Torres precis åka iväg för att göra hembesök hos flera familjer.

IMG_1037

På möte med olika organisationer i Cartagena. IKFF Colombia utbildar om FN:s agenda för Kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Vi får också möjlighet att prata med två kvinnliga ledare som själva varit offer för konflikten och som arbetar med att utbilda och informera om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och resolution 1325 och jag slås direkt av deras kämparglöd. Som kvinnorättsaktivister stöter de ständigt på motstånd, fördomar och hot. För att inte tala om de trauman som de upplevt på grund av den väpnade konflikten. Trots det har många av IKFF:s aktivister varit engagerade i 10 år, sen IKFF startade i Colombia.

Att vara en del av de fredsskapande processerna är ett sätt att kanalisera den frustration och smärta som många bär på. I fredsbyggandet har kvinnor en nyckelroll och är de som ofta i praktiken bär den tunga bördan av att skapa fred i det dagliga livet, i familjen och i samhället.

Det projekt som vi bedriver tillsammans med vår systersektion i Colombia syftar till att stärka deras organisatoriska förmåga och kapacitet. Det är viktigt för att de ska kunna nå ut till fler och i ännu större utsträckning påverka allmänhet och makthavare.

Det ger också möjlighet till att bredda arbete. Sektionen har nyligen börjat rikta sig mer till unga, bland annat för att öka medlemsbasen. Eftersom det förekommit hot mot kvinnorättsaktivister har behovet att arbeta med säkerhet- och självförsvarsmetodik också fått ta större plats.

Att vara en del av en internationell organisation är viktigt eftersom rösterna från de kvinnor som kämpar för sina rättigheter dagligen hörs över hela världen, berättar Debir D’hejal Valdelamar som arbetar på kontoret i Cartagena. ”Det som sker här i Colombia är verklighet, det är på riktigt. Vi behöver känna att vi har stöd.”

IMG_1026

På IKFF Colombias kansli i Bogotá. Sektionen i landet arbetar med allt från politisk påverkan för kvinnors deltagande i fredsprocessen till att stödja och stärka överlevare från konflikten. På bilden (från vänster): Martha Naranjo Parra, ekonom IKFF Colombia, Katherine Ronderos, ordförande IKFF Colombia, Siv Ramsell Westberg, styrelseledamot IKFF Sverige, och Cerese Olsson, projektledare IKFF Sverige.

För både mig och Siv var det här första besöket i Colombia. Det har varit otroligt lärorikt att få se arbetet på nära håll, få en djupare inblick i vilka utmaningar som finns och hur vi kan vara en del i att stötta IKFF Colombias arbete. Vi har byggt upp ett starkt samarbete. Även Katherine påpekar hur viktigt det är med internationellt stöd, både från IKFF:s olika sektioner och våra internationella kontor. Om den colombianska regeringen vet att de har ögonen på sig måste de skärpa sig.

Inför IKFF:s 100 års jubileum nästa år planerar IKFF Colombia ett event i samarbete med landets enda genusfakultet för att synliggöra de kvinnor som kämpat för freden både internationellt och nationellt sedan Colombias självständighetskrig och fram till idag. Vilka är de kvinnor som aldrig nämns i historien? Det hoppas jag kunna informera om vid ett senare tillfälle.

Efter vår resa till Colombia kom nyheten att fredsförhandlingarna pausats. Detta på regeringens initiativ efter att en general kidnappats av Farc i november. Generalen har nu släppts och vi väntar på besked om den fortsatta processen. Läs mer här.

Cerese Olsson, projektledare IKFF

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

Förebygg våld på alla nivåer!

Idag är det den internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Det är också startskottet på den årliga 16 days of campaign agains gender based violence som IKFF internationellt är med i.

Våld mot kvinnor är en epidemi världen över. Våldet skördar så många liv men det är inte bara det dödliga våldet som ska uppmärksammas. Det är också vad våldet gör med människors liv, hur det trasar sönder individer så väl som familjer och samhällen.

Häromdagen såg jag dokumentären ”Krigets glömda offer” på SVT. Den handlar om de brutala övergrepp som tusentals kvinnor utsattes för under kriget på Balkan på 90-talet. De systematiska våldtäkterna användes som ett vapen i kriget, för att förnedra, trasa sönder och etniskt rensa. Det sattes upp koncentrationsläger där kvinnor hölls inlåsta för att gång på gång utsättas för övergrepp från soldater och krigsherrar.

Dokumentären visar hur vidrigt krig verkligen är, det finns inga vackra krig, de trasar sönder ALLT. Den visar också hur kvinnor åsidosätts, hur deras krigsskador inte erkänns. Hur de totalt ignoreras och lämnas till sitt öde av samhället. Som så ofta när det gäller kvinnors överlevnad är det frivilliga krafter som ställer upp, som får bära den tunga bördan. Det är systerskapet som bryter tystnaden och den skam som många tyvärr ofta får bära än idag, som stöttar när ingen hjälp finns att få, som tröstar, stärker och lindrar. Men som också kräver rättvisa.

Tack vare kvinnoorganisationer i regionen bröt det internationella samfundet äntligen tystnaden kring våldtäkter i krig, det som tände gnistan till att våldtäkt idag kan ses som krigsbrott och brott mot mänskligheten. Men trots detta förnekas kvinnor fortfarande rättvisa, genom att förövarna döms för andra brott men inte våldtäkt, att de inte får ersättning från staten, vilket man kan få för andra former av krigsskador.

Krig slutar inte när fredsavtalet är påskrivet. Kriget lever vidare i människors liv årtionde efter årtionde, i fortsatt våld, i trauman, i att behöva möta sin förövare på gatan, i avsaknaden av sociala trygghetssystem. Detsamma gäller fred. Det är inte fred för att ett avtal är påskrivet (av män med makt som var involverade i konflikten). Fred är rättvisa, stabilitet, frihet från våld, trygghet, rättigheter mm.

Dokumentären visar också den styrka som finns hos överlevare, dessa kvinnor är hjältar som kämpar dag ut och dag utan att få något fint pris, massa pengar eller erkännande. Jag bara önskar att de inte skulle behöva göra det.

Det är dags att på allvar förebygga våld såväl i hemmet som på slagfälten. Vi måste bryta den patriarkala och militaristiska makt som upprätthåller våldets system och vi måste investera i social rättvisa istället för ubåtar, Jas-plan och kärnvapen.

Se dokumentären här.

Elin Liss, kommunikationsansvarig IKFF

Josefine Karlsson, tidigare generalsekreterare, tackar för sig

Det här inlägget känns lite vemodigt att skriva. Sedan några veckor arbetar jag inte längre som generalsekreterare för IKFF utan har börjat en ny tjänst som policyansvarig för resolution 1325 på Kvinna till Kvinna. Jag är oerhört stolt över vad vi tillsammans har uträttat i IKFF sedan jag började som praktikant hösten 2008.

Tillsammans har vi lyft den feministiska säkerhetspolitiken. Inte minst detta år har varit spännande, då den feministiska rörelsen har fått en enorm kraft till den nivån att till och med vår nyvalda utrikesminister säger att en feministisk utrikespolitik ska vara inriktningen de kommande fyra åren.

Jag har fått arbeta med fantastisk personal och oerhört engagerade medlemmar. Tillsammans har de gjort mitt jobb som generalsekreterare otroligt roligt. Det har många gånger varit utmanande, vi har stött och blött. Som fredsaktivister vet vi att konflikter alltid kommer att finnas, det är hur vi löser dem som är avgörande. Vi kämpar med stora målsättningar och små resurser, men vi uträttar stordåd. Som när vi förra året tillsammans med IKFF över hela världen lyckades övertyga världens stater om att inkludera genusbaserat våld i det globala vapenhandelsavtalet ATT. Jag tror inte att vi kommer att förstå på många år hur historiskt och viktigt det är.

Mitt arbete har sträckt sig från militariseringen av Vättern och västkusten till ett nära samarbete med våra systersektioner över hela världen. IKFF i Nigeria, DR Kongo och Colombia har lärt oss så mycket om förutsättningarna och kampen för fred i ett dagligt motstånd. Vi har kunnat bidra med resurser och erfarenheten av organisation och föreningsarbete. Det är delar som ofta glöms bort. Men utan organisering blir arbetet kortsiktigt och ensamt.

Jag går nu vidare till nya utmaningar. Jag fortsätter med samma frågor, som aktivist och i mitt dagliga arbete. Nu ägnar jag en tid åt att fokusera på en av alla de många frågor jag arbetat med under mina år på IKFF. Jag vet att ett sammanhang med den glädje, laganda och beslutsamhet som finns i vår organisation inte är lätt att hitta. Det är fortsatt mitt hem där jag lärde mig det jag kan om feministiskt fredsarbete.

Tack!

Josefine Karlsson, tidigare generalsekreterare IKFF

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Anna Ek bloggar

Svenska Freds ordförande Anna Ek bloggar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 32 andra följare