I stormens öga

101012 Ylva VET

Ylva Bergman, generalsekreterare IKFF, har varit i Jerusalem över påsken. I staden dit pilgrimer kommer, i staden där våld, förtryck och krig alltid finns närvarande. Foto: Louise Billgert

Jerusalem har firat påsk. Pilgrimerna har vandrat de välkända gatorna, Via Dolorosa och Klagomuren har fyllts av entusiastiska glädjerop.
De nötta gatorna i Gamla Staden har blivit ännu glattare.
Men i gränderna i de arabiska kvarteren finns inte många turister.
”Business is bad”, säger en person i resebranschen, som jag känner, inga bokade pilgrimsresor till nästa år.
Turisterna är rädda för IS, för Hamas, för våldet.
Muren ger många israelerna en känsla av säkerhet. Taggtråd och checkpoints blir vardag.

Under tre års tid har jag varit här mycket, bott i Östra Jerusalem, besökt Döda Havet, sett vattennivån sjunka hela tiden, inflödet från Jordanfloden har minskat. I Sverige har jag fingrat på israeliska exporterade frukter i livsmedelsaffärer, beroende av vatten för att kunna växa och bli exportpengar.
Nu ska man försöka leda vatten från Röda Havet till Döda Havet för att hejda den annalkande vattenkatastrofen i Jordanien, Palestina och Israel, där Döda Havet riskerar bli en saltöken, då inflödet från sjön Tiberias ( Genesaret) sinar, eftersom mer vatten i Jordandalen går till bosättningar och andra projekt.

Jag har varit på slottet i Nimrod och spanat mot Golan höjderna och Syrien.
Jag har badat i Tel Aviv och åkt förbi alla lyxvillor i Cesaria och träffat glada turister som inte ens vet om de är på Västbanken eller i Israel.
Jag har ätit asiatisk inspirerad fusionmat på de nya fantastiska restaurangerna i Västra Jerusalem, som om det var vilket land som helst, inte ett land som ockuperat ett annat.
Njutit av en falafel och läst artiklar om varifrån Hummus egentligen kommer ifrån.
I backen bakom mitt hus har bosättningen hunnit bli klar och till min väninnans gata, där de vräkte ut en palestinsk familj för några år sedan, strömmar nu ultraortodoxa till någon religiös ritual i det gamla huset. Det hade blivit någon slags badanläggning.

Upptrappningen inför förra sommarens Gazakrig kändes på gatorna.
De palestinska fångarna hungerstrejkade, men media brydde sig inte så mycket. Två palestinska tonåring sköts vid protester utanför det ökända fängelset Ofer, men det var när de israeliska bosättarna på Västbanken kidnappades som konflikten trappades upp.

De modiga israeliska fredsaktivisterna som orkade kämpa för ett annat synsätt utsattes för hot och trakasserier.

Efter Gaza-kriget var gatorna utanför mitt hus fulla av uppbrutna stenar. Polissirerna ylade i backarna.
15 åriga pojkar blev arresterade och torterade. I nästan varje palestinsk familj här finns dessa öden. En del av dem blir spioner för Israel.
Olivlundar brändes åter ned av bosättare.
Folk var desperata.
Sen kom vintern, snön och kylan.
I påskas haglade det.

Alla de utlovade miljonerna till Gazas återuppbyggnad har inte kommit fram. En ny rapport från Diakonia, Kvinna till Kvinna, Individuell Människohjälp, Rädda Barnen, Oxfam, Svenska kyrkan och 39 andra organisationer visar att bara 27 procent av de utlovade medlen kommit fram. 100 000 människor är fortfarande hemlösa.

Folk i Gaza hankar sig fram. Dricker vatten som smakar salt, avloppet spolas ut på badstranden.

Israelerna valde en ny högerregering, och Palestinas medlemskap i internationella brottmålsdomstolen (ICC) fick återigen Israel att frysa utbetalningen av palestinska skatteintäkter. Efter internationella påtryckningar har bara delar av pengarna betalats.
Palestina är beroende av pengarna för att betala ut löner.

I Jerusalem brinner sopcontianer på östra sidan som vanligt. Här fungerar inte sophämtningen, trots att man betalar skatt.
Vad finns det för folk att tro på?

Det internationella samfundet sviker gång på gång. Fredsförhandlingar ledda av USA blir ett spel för galleriet när alla vet att USA stödjer Israel militärt. Att ingen presidentkandidat kan vinna valet i USA där utan stöd från den kristna höger som väntar på Messias återkomst och därför stödjer Israel, då det tros ske där.

Hillary Clinton som nu kandiderar för demokraterna kommer inte agera annorlunda. USA och Israel är samma sak här.
Så folk vänder sig inåt, mot religionen, hoppas på bättre lycka i paradiset, i ett annat liv. Äter antidepressiva medel och försöker ”get on with life”, vänder huvudet åt ett annat håll när de åker förbi sina gamla byar, om de ens får komma dit, eller hus.

I de palestinska flyktinglägret Yarmouk i Syrien har nu IS gått in, och situationen är allvarlig enligt UNRWA.
Hur mycket ska människorna där lida? Yamouk är ett av de flyktingläger som cirka 700 000 palestinier flydde till när Israel bildades 1948, även om många nu flytt därifrån. FN säger situationen är desperat sedan Assadregimen spred skräck där, och nu IS. Matbristen är akut. Flyktingar lever på 400 kalorier om dagen. I desperation tvingas människor att äta gräs, rapporterar Piteå tidning.

Konflikterna eldas på och våldets spiral fortsätter.
Saudi och USA, Yemen och Syrien, Egypten.

Vi borde förstått för länge sedan, redan efter första och andra världskriget, att våld inte är lösningen. Det är världens mest misslyckade approach som skapar segregering och nya våldspiraler, men i Sverige ropar vi också på mer militär, bättre vapen. Blir nästa steg murar om Europa, som här? En mur mot Ryssland? Checkpoints och illusionen av ett normalt liv?

Om två veckor möts världens feminister, aktivister och fredsforskare i Haag för att fira att IKFF fyller 100 år.

Kom dit du också. Stöd vårt arbete för en annan värld, vi behöver mobilisera för ett annat synsätt.

Saker går sönder

På en skakig väg från Abjua till Kano reste jag för många år sedan i blixtfart över Savannen.

Taxichauffören bad till Gud att han skulle hinna den långa resan tillbaka till sin by innan det blev mörk.

”Sakta ner”, ropade vi i baksätet.

”Allt går bra bara man tror på Gud”, ropade han tillbaka.

Vi dundrade förbi Kaduna och Zaria, där vi stannade till snabbt vid den vackra moskén, precis vid fredagsbönen, där hundratals män vände sig mot Mecka.

Vid stadsgränsen till Kano dumpade han sedan oss. I närheten av en evangelisk kyrka.

Det är mycket kyrkor i Nigeria.

Man såg inte många kvinnor då. Män överallt. Kvinnorna höll sig hemma, med barn och familj, i de bakre innegårdarna där jag träffade dem, bland kärl och familjebestyr.

Vid en av stadsportarna satt några män och arbetade med tyger som de doppade i indigoblå hål i marken. Tygen hängdes upp för att torka i den brännheta solen.

Jag tänker på det när jag hör om de återkommande attackerna mot städerna i norra Nigeria. Zaria, Kano, Kaduna och nu senast Maiduguri. När jag hörde om hur 270 flickorna från Chibok kidnappats av Boko Haram, som fortfarande inte återfunnits.

Den 14 april är det ett år sedan.

Fladdrar fortfarande de indigoblå tygen utanför Kano?

Det nigeriska valet har stått mellan nu 72 åriga Muhammadu Buhari, muslimsk tidigare general och diktator som ledde landet med järnhand mellan 1983-85, och den kristne Goodluck Jonathan, från södra Nigeria, som styrt sedan 2011 och anklagats för både förskingring, att inte ta i ordentligt mot Boko Haram, eller för att inte ta itu med korruptionen i landet.

Boko Haram ser Nigeria som ett land lett av icke troende, även då en muslimsk president styrt. Boko Haram betyder ungefär ”västerländsk utbildning är förbjuden”, skolor, kyrkor och moskéer har attackerats. Barn, kvinnor och män har dödats och förts bort.

De väpnade attacker, kidnappningar och självmordsbombare har intensifierats och lett till att över 1,2 miljoner människor är på flykt och att upp emot 10 000 dödats bara under 2014.

Vår systersektion i Nigeria, IKFF Nigeria, har gång efter gång varnat för våldets eskalering men också kopplat det till Nigerias större sammanhang.

Nigerias stora författare Chinue Achebe har i sin trilogi, Things Fall Apart, No longer at Ease och Arrow of God, beskrivit Nigerias historia, om kolonialismen, den kristna missionen och korruptionens ursprung.

Saker faller sakta sönder. Band mellan människor förstärks med pengar, den som hjälper någon förväntar sig saker tillbaka, dilemmat av att vilja någonstans, men vara tvungen att ge tillbaka.

Så fortsätter korruptionen och det rika landet med alla tillgångar kommer inte den fattiga befolkningen till del.

Boko Haram påstås inte ha påverkat valet denna gång.

Men när kommer den president som det bryter den onda cirkeln, som slutar att stoppa oljepengar i egen ficka, eller se till sin familj, kanske sin klans, eget bästa, i första hand.

Så länge orättvisorna består finns risken att Boko Haram fortsätter sina härjningar, att våldet och vapnen fortsätter att spridas.

Då måste andra röster börja höras, som vår systersektion i Nigeria, som vill något annat, och alla de som stödjer dem.

Innan ännu mer faller sönder.

Ylva Bergman, generalsekreterare

Rösträkningen från valet, som skedde i helgen, är inte färdig men allt pekar nu på att Muhammadu Buhari vinner presidentposten. Vi hoppas kunna återkomma så snart som möjligt med kommentar från vår systersektion i Nigeria.

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

#JesuisNigeria – val på söndag

På söndag går Nigeria till val. Vår systersektion som arbetar för en fredlig utveckling känner en oro inför vad som kommer ske på valdagen. Attackerna från Boko Haram har ökat och spridit sig i regionen. Våra tankar är med våra kollegor.

Vi vill därför publicera denna text av Mariama Jobe som hon läste vid en manifestation för Nigeria i vintras. Tack Mariama för att vi fick dela den.

#JesuisNigeria

Sometimes I wonder what ever happened to all the news that didn’t make it to the TV-scream, all the news that didn’t make it in time to BBC and CNN. I wonder if I can find a stack of African news placed somewhere in an old basement, where they locked the door and threw away the key. Why did they keep the news away from society? Where’s the audacity? When we the majority would like to get the truth.

I dream about all brown skinned massacres that our history books in school strategically left out. So while the world is busy grieving a racist magazine in their desperate attempts to make Muslims less human, Nigeria on the other hand is crumbling in from within, leaving traces on my black skin.

2014 Nigeria lost their girl. Before we continue let’s go back in time.

Can you hear them? Hundreds of gyals singing the national anthem of Nigeria. Tones breaking glass, only so that people stepping over the shattered pieces will bleed to death. Can’t you hear them? Their throats are so dry that the echo crawls over the surface of the horizon. Schools in Nigeria are empty, there’s blood on the walls and loud screams still echoing in the end of the corridors. The letters on the blackboard walks down a step of panic. You see, the never ended math excavations on the blackboard recorded a time of when teachers where shot in the head, right before 300 girls were kidnapped.

When will they bring back our girls? How many hashtags on twitter will I have to tweet before the world has heard my song? Because there’s no oxygen left in my lungs soon the saliva will dry out on my tongue.

Did you know that a hummingbird flaps its wings 19 times at a second? Each second those wings collide Africa experiences September 11th. We don’t use the #Neverforget because it’s impossible to forget when every day is just like the day before. Every hour in Africa is a Boston marathon explosion that never made it to BCC. Explosions create an illusion of fog to the out world, sadly. During these five years children in Nigeria has been taught how to run instead of how to play in the sand. Their favorite color will forever be red, because red is all they see.

Boko Haram has turned Nigeria’s smile of a curve into a straight line again. Now I can’t sleep, because I feel no peace, like a bird without its wings. Just take a second to imagine stepping over dead bodies in Baga. The fact is that Boko Haram has killed more people than Ebola. The only reason why Ebola makes it to the news is because it has spread outside the boarders of Africa. Suddenly death knocks on the door in Norway, Spain and USA.

The whole world should be grieving, wearing black, instead only some of us has to carry the burden on our backs. Sadly, the world has put up big fences around Africa, which are only opened when they want chocolate, cocoa, cassava, slaves, women, gold or diamonds. I just thought that the screams of people being slaughtered in Nigeria perhaps would make a bigger fuss than people marching the streets in Paris.

You see desperation has its own tone.  Fear has its own drum and Nigeria is singing the first tone of a melody so rare to the human ear that we often mistake it for eternity. So please, put a stop to their misery.

The news are discussing weather of not Boko Haram is a terrorist group that West should tackle. Never have I heard so much bullshit in early mornings. I just keep hearing this white noise.

#JesuisNigeria, do you?

Mariama Jobe

Vill du läsa mer av Mariama? Läs här.

Kvinnor för fred och frihet – visa för IKFF 100 år!

press_tinawilhelmsson_angelfangelse_logga3

Foto: FeministFotografen.se

Tina Wilhelmsson, Västerås kulturstipendiat 2015, och Magda Andersson har komponerat en visa för att hylla den kamp för fred som Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, nu har bedrivit i 100 år.

De har just haft premiär för låten så jag passade på att fråga Tina några frågor.

 

Hur kändes det att få uppdraget att skriva visan?

– Det var en stor ära för mig att få skriva IKFF:s jubileumsvisa. I botten har jag en magisterexamen i politik, jag är engagerad i den feministiska kampen och jag skriver bildande visor. Så för mig var det här som en fullträff. Alla mina olika områden i en visa! Fred, frihet och feminism. Det sammanfattar mitt engagemang väl.

Hur var det att skriva en visa om IKFF:s historia?

IKFF_omslag_jubileumsvisa_kvinnorforfredochfrihet_fotoFeministFotografen

Tina Wilhelmsson, Magda Andersson och kören på inspelningen av visan ”Kvinnor för fred och frihet” till IKFF:s 100 års jubileum. Foto: FeministFotografen.se

– Det var väldigt spännande! När jag fick frågan så kände jag inte till IKFF, så jag fick sätta mig in i organisationens omfattande arbete och läsa på för att kunna skriva jubileumsvisan. Det var en lärorik och inspirerande process, att få kunskap om 100 år av kvinnokamp inom fredsrörelsen. Ett långsiktigt och envist arbete som många gånger pågår i det tysta. Sånt ger mig hopp.

Du har ju blivit medlem nu, varför då?

– Det var självklart. När jag insåg hur mycket fantastiskt arbete IKFF gör och har gjort så kände jag att jag absolut ville vara en del av det.

Lyssna på låten:
iTunes
Spotify

Bli medlem du också eller ge en gåva. Då stödjer du vårt arbete för fred och kvinnors rättigheter runt om i världen.

Bakgrund

Mitt under brinnande världskrig 1915 samlades 1136 modiga kvinnor i Haag. De kom från stridande och neutrala stater. De flesta hade inte rösträtt men de krävde att få sina röster hörda. Från Sverige deltog 16 kvinnor, bland andra Elin Wägner. De skapade IKFF som idag finns i ett trettiotal länder med internationella kontor i Genève och New York.

Kvinnor för fred och frihet är komponerad på uppdrag från IKFF Göteborg.

Elin Liss, kommunikationsansvarig

#8mars – vi behöver en stark fredsrörelse

IKFF 8 mars avatar

Byt ut din profilbild på sociala medier och ta ställning mot Saudiavtalet! Här hittar du bilden.

Idag är det den internationella kvinnodagen. I år går det inte att låta bli att tänka på vår historia, då vi fyller 100 år i april. 1915, mitt under brinnande världskrig, samlades 1136 modiga kvinnor i Haag. De kom från både stridande och neutrala stater. Majoriteten saknade rösträtt.

Trots krig och avsaknad av en offentlig röst organiserade de sig. De vägrade låta sig tystas, de krävde sin plats, och de krävde fred. För dem var kampen mot patriarkatet densamma som kampen mot kriget. De såg upprustningen, krigshetsen och våldet. De såg vansinnet.

Kampen för freden har inte varit lätt någon gång under dessa 100 år. Det är starka krafter vi kämpar mot. Vår första internationella ordförande, Jane Addams, bespottades i sitt hemland USA efter att hon engagerat sig för freden. 1931 tilldelades hon Nobels fredspris. Under andra världskriget gick många IKFF:are i Europa under jorden. Medlemslistor brändes och grävdes ner i marken. Det var farligt att tillhöra organisationen.

Tyvärr är det fortfarande farligt att arbeta för fred. Våra systersektioner i DR Kongo, Nigeria och Colombia utsätter sig för stora risker när de utmanar makten. Vi är tacksamma för deras mod och ork. Vi kämpar mot samma mål men i olika verkligheter. Men tillsammans blir vi starkare.

Nu mobiliserar vi, tillsammans över hela världen, precis som vi gjorde 1915. Det behövs en stark fredsrörelse i en tid då över 50 miljoner människor är på flykt undan krig och förföljelse. I en tid då ekonomiska intressen allt för ofta går före fred och mänskliga rättigheter.

I den kampen behöver vi dig. Vi behöver bli många som står upp för freden och som vet att fred är möjligt. När vi blir fler hörs vår röst starkare. Bli medlem och bli en del av en global rörelse.

Ett steg på väg är att stoppa Saudiavtalet!

Regeringen kan inte säga sig driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetet med Saudiarabien. Igår skrev vi i Svenska Dagbladet tillsammans med 5 andra organisationer. Läs artikeln här.

Ta ställning på 8 mars genom att byta ut din profilbild på sociala medier och sprid vår bild.

Stöd vårt arbete genom att:

  • bli medlem
  • ge en gåva till via bankgiro 5491-7166

Ylva Bergman, generalsekreterare

Till Sverige feministiska regering inför 8 mars: Stoppa Saudiavtalet!

IKFF 8 mars avatarRegeringen kan inte driva en feministisk utrikespolitik och samtidigt förlänga det militära samarbetsavtalet med den förtryckande regimen i Saudiarabien. Vi har tidigare skrivit om detta på vår blogg här.

Saudiavtalet handlar om militärt samarbete på flera områden. Det innehåller inga bestämmelser om specifika vapenaffärer, eftersom sådana måste prövas av myndigheten ISP (Inspektionen för strategiska produkter). Men vi vet att Saudiavtalet i praktiken har bidragit till Sveriges stora vapenexport till Saudiarabien.

Exporten består framförallt av pansarvärnsrobotar och övervakningssystem. Båda sakerna definieras som krigsmateriel, men ibland framhålls försäljningen av övervakningssystem som mindre problematisk eller till och med ofarlig. Det är en väldigt naiv hållning som inte ser till hela bilden.

Även övervakningssystem kan vara del i krigföring och våldsutövning, till exempel för att utse mål att attackera. När Sverige exporterar övervakningsutrustning till Saudiarabien vet vi inte vad den kommer att användas till. Vi talar om utrustning som kan användas under lång tid framöver och Saudiarabien är en odemokratisk stat vars beteende är svårt att förutspå.

Minns till exempel när Rymdbolaget (idag Swedish Space Corporation) för några år sedan ville sälja system för övervakning till Khadaffis Libyen. Utrustningen skulle användas för att övervaka flyktingar som ville ta sig till Europa över Medelhavet. På grund av ett avtal med Italien skulle libyska myndigheter fånga in de flyktingar som försökte ta sig över Medelhavet och det var i denna asylrättsvidriga verksamhet som Rymdbolagets övervakningsutrustning skulle användas.

Det är bara ett exempel på varför vi absolut inte ska sätta övervakningssystem i händerna på diktaturer.

Att exportera krigsmateriel – oavsett om det rör sig om pansarvärnsrobotar, övervakningssystem eller något annat – är ett godkännande av den regim som får köpa. Sveriges feministiska regering kan omöjligt legitimera Saudiarabien på det sättet.

Tycker du som vi? Hjälp oss att sprida budskapet genom att sprida vår blogg och byt profilbild i sociala medier till den här fina illustrationen som Sofia Johansson gjort särskilt för IKFF till internationella kvinnodagen den 8 mars. Hjälp oss skriva historia – feminister stoppar Saudiavtalet!

Saudivapen skjuter feministisk utrikespolitik i sank

Enligt Svenska Dagbladet har Socialdemokraterna enats om att Sveriges militära avtal med Saudiarabien ska förlängas. Men det är inte bekräftat än. Samtidigt befinner sig riksdagens vapenexportutredning i sin slutfas, där de viktiga besluten fattas. Dramat tätnar av att vapenexportdebatten utspelar sig bara några månader efter att regeringen lanserat en feministisk utrikespolitik.

Utrikesminister Margot Wallström beskriver att den feministiska utrikespolitiken vilar på tre byggstenar:

  • Respekt: Att respektera och stärka kvinnors rättigheter.
  • Representation: Att öka kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande.
  • Resurser: Att anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas.

IKFF har arbetat med feministisk utrikes- och säkerhetspolitik i 100 år. Att äntligen få höra en utrikesminister prata feminism är stort och historiskt för oss. Men om politiken ska vara trovärdig kan Sverige inte med andra handen sälja vapen till stater som vill styra världen åt rakt motsatt håll. Här är våra 5 feministiska argument mot Saudiavtal och vapenexport.

  1. Respekt

Saudiarabien är en diktatur som präglas av ett djupt patriarkalt förtryck utrustat med en stark militärmakt. Motståndet mot respekt för kvinnors mänskliga rättigheter är kompakt. Ändå har Saudiarabien fått köpa vapen av Sverige.

Ett annat land som har fått köpa krigsmateriel av Sverige är Bahrain. När oppositionen i Bahrain för några år sedan ställde krav på politiska och ekonomiska reformer slogs aktivisterna brutalt ned med våld av säkerhetsstyrkor. Regimen i Bahrain tog in militär hjälp från Saudiarabien för att slå ned demonstranterna med större kraft. Sveriges ambassad i Abu Dhabi beskriver i sin landrapport: ”Det är av intresse för Saudiarabien att det råder stabilitet i Bahrain”.

I Sveriges vapenexport till Saudiarabien och Bahrain har andra intressen, däribland ekonomiska, fått gå före respekten för kvinnors rättigheter. Men kvinnors rättigheter är inget man kan välja ibland. Det ligger i själva idén. Om regeringen väljer Saudiavtal och vapenexport, väljer den aktivt bort kvinnors rättigheter.

  1. Representation

Margot Wallström har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av att samarbeta med civilsamhället. Hon har med rätta understrukit att utan modiga kvinnorättsaktivister ”skulle situationen för kvinnors mänskliga rättigheter vara ännu värre än vad den är idag.”

När stater som Saudiarabien och Bahrain med våld slår ned kvinnliga människorättsförsvarare, slår de inte bara ned nyckelaktörer för bredare social förändring – de stoppar konkret kvinnors politiska deltagande. Olof Palme skrev en gång om förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien att ”dess kanske största skada ligger i risken för en förstöring av människornas mentalitet, av deras vilja, tro och strävan”. Det kan kvinnorättsaktivister i förtryckande regimer vittna om, varje dag.

Regeringen kan inte med ena handen stödja kvinnorättsaktivisters deltagande, och med den andra beväpna regimer som slår ned deras kamp. Återigen måste regeringen välja: vill ni stödja kvinnorättsaktivisters kamp, eller vill ni bidra till att slå ner den?

  1. Resurser

Det är bra att Sveriges feministiska utrikespolitik ska anlägga ett genusperspektiv på hur resurser fördelas. Alltför ofta bortprioriteras investeringar i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter. Indien är ett exempel. Sveriges ambassad i New Delhi konstaterar att ”Fattigdom och ojämlikhet drabbar inte sällan Indiens kvinnor särskilt hårt.” 2012 fick Indien köpa vapen från Sverige för 1,4 miljarder kronor.

Ett annat exempel är Indonesien. UD:s rapport om mänskliga rättigheter konstaterar att landets siffror för mödra- och spädbarnsdödlighet är de högsta i Sydostasien. UD berättar att regeringen i Indonesien ”hade planerat att införa en nationell allomfattande hälsovårdsförsäkring år 2014, men i början av 2013 uppgavs det att planen skjutits upp till 2019, med hänvisning till de kostnader den innebär.” Indonesiens regering har däremot ansett sig ha råd att öka militärbudgeten avsevärt. Det har Sverige noterat. Svenska makthavare har sedan en tid tillbaka försökt få Indonesiens regering att lägga stora summor pengar på det dyra svenska stridsflyget JAS Gripen.

Med en feministisk utrikespolitik kan Sverige som stat inte gå vapenindustrins ärenden och lobba för köp av svenska vapen i länder som väljer bort att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter, men lägger stora summor pengar på vapen. Det går konkret och totalt emot målet om att bidra till en jämställd, rättvis, prioritering av resurser.

  1. Sveriges röst i världen

Häromdagen lanserade regeringen en ny expertgrupp som ska arbeta för en tydligare ledarroll för Sverige i världen. Det handlar bland annat om att främja kvinnors rättigheter. Framtidsminister Kristina Persson (S) förklarar: ”Vi har lyckats lite bättre än andra med att få en hyfsad balans mellan hänsyn till människor, deras behov, naturen och att samtidigt vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det gör att andra länder gärna vill lyssna på oss, vilket ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer”.

Att arbeta för förändring genom mjuk makt, så som diplomati, istället för hårda maktmedel, så som vapen, är rätt väg att gå. Men vad gör expertrådet om de träffar människorättsaktivister som också verkar för ”hänsyn till människor” och kvinnors rättigheter, men bli nedslagna av regimer som Sverige beväpnar? Har vi kvar vår mjuka makt och deras öra då? Om regeringen vill öka Sveriges inflytande i världen med utgångspunkt i progressiva värden, måste de först se till att vår egen trovärdighet är hög. Det är den inte om Sverige fortsätter att beväpna diktaturer som försöker styra världen åt ett helt annat håll.

  1. Moral

Statsminister Stefan Löfven skrev på DN Debatt den 22 januari 2015 om jämställdhet i världen: ”Hälften av världens alla begåvningar måste få möjlighet att komma till sin rätt.” Ja, det är faktiskt inte svårare än så. Politik handlar om att vilja och om att välja. Nu har Löfvens feministiska regering chansen att sluta hyckla och våga stå upp för det som är rätt. Det skulle vara ett historiskt beslut.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Feministisk utrikespolitik – upp till bevis för Margot Wallström

Imorgon bitti ska Margot Wallström presentera regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen. Det ska bli spännande att höra vad hon säger eftersom Sverige ska driva en feministisk utrikespolitik. Nu är det upp till bevis. Här kommer tre konkreta punkter där Wallström kan sätta handling bakom orden.

  1. Pengar

Margot Wallström har beskrivit att regeringens feministiska utrikespolitik vilar på tre R: representation, rättigheter och resurser. Det handlar om att öka kvinnors politiska deltagande, stärka kvinnors rättigheter, och fördela resurser på ett sätt som ger jämställda resultat. Wallström har med rätta framhållit vikten av samarbete med civilsamhället och modiga kvinnorättaktivister och vi kan bara hålla med. Men just resurser saknas ofta för de gräsrotsrörelser som är helt avgörande för att långsiktigt stärka kvinnors rättigheter och öka kvinnors politiska representation. Det handlar till exempel om Folke Bernadotteakademins stöd till organisationer som arbetar för att resolution 1325 ska bli verklighet på marken. Stödet har i flera år legat på 7 miljoner totalt, vilket fördelas ut till några organisationer av många sökande, både från Sverige och internationellt. För organisationer som IKFF är pengarna helt avgörande för att vi ska kunna fortsätta stödja våra systersektioner som arbetar i konflikter för fred, nedrustning och kvinnors rättigheter. Att öka Folke Bernadotteakademins 1325-pott vore ett konkret sätt för Margot Wallström och regeringen att sätta handling bakom orden om resurser, representation och rättigheter.

  1. Nedrustning

Margot Wallström sa redan i sina första intervjuer som utrikesminister att regeringen ska prioritera upp arbetet för internationell nedrustning. Den nya politiken märktes av direkt, då Sverige i höstas anslöt sig till det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. I december förra året presenterade Österrike ”Austrian pledge”, en uppmaning och inbjudan till alla stater att samarbeta med Österrike för att göra kärnvapen illegala och öka trycket på nedrustning. Det är helt rätt väg att gå – kärnvapen är det värsta massförstörelsevapen vi har, men det har ännu inte förbjudits medan andra vapen som landminor, klustervapen och kemiska vapen numera är illegala. Det är hög tid för regeringen att visa modet att sätta handling bakom orden och ansluta sig till Austrian pledge.

  1. Stopp för vapenexport till kvinnoförtryckare

Den här punkten behöver vi knappast förklara närmre, eller hur? Sverige exporterar idag vapen till stater som inte anser att kvinnor har lika rättigheter som män, som slår ned kvinnorättsaktivister med våld när de demonstrerar för sina rättigheter, och som väljer att lägga enorma summor på vapen istället för att säkerställa grundläggande hälsa och sjukvård för flickor och kvinnor. Den feministiska utrikespolitiken existerar idag parallellt med en kvinnoförtryckande vapenexport och det är ovärdigt. Snart är riksdagens vapenexportutredning klar, men regeringen bör redan nu göra det tydligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet som feministiska partier naturligtvis inte kan stå för vapenexport och militära samförståndsavtal med kvinnorättskränkande diktaturer.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare 

Vi kräver skärpta regler för vapenexport

I förra veckan samarrangerade IKFF ett möte med organisationer från civilsamhället och riksdagens vapenexportutredning. Utredningen kallas för KEX eftersom ingen kan komma ihåg det egentliga namnet: Krigsmaterielexportöversynskommittén. KEX består av politiker och tjänstemän som utifrån ett riksdagsbeslut fått i uppdrag att föreslå skarpare regler för svensk vapenexport. Framförallt handlar det om att skärpa reglerna gentemot icke-demokratiska stater, så som Saudiarabien, vilka idag får köpa vapen av Sverige trots att de kränker mänskliga rättigheter på de mest fruktansvärda sätt.

KEX ska också se över graden av insyn i det svenska vapenexportsystemet. Det behövs. Det finns idag en parlamentarisk grupp, Exportkontrollrådet, som tillsammans med myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) är med och bedömer om vapenaffärer ska tillåtas eller inte. Men ledamöterna i Exportkontrollrådet får inte berätta hur diskussionerna gått kring olika vapenaffärer, vilket betyder att det är omöjligt att veta vem som har sagt vad och hur olika positioner har motiverats. Det innebär väldigt begränsade möjligheter för oss som väljare att få insyn i besluten och utkräva ansvar.

Tillsammans med Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Amnesty, Kristna Fredsrörelsen, Diakonia, och Transparency International lämnade IKFF vid mötet över en rad punkter som är helt centrala för att KEX-utredningen ska leva upp till sitt syfte. Vårt budskap vid mötet var tydligt: KEX måste föreslå regler som är skarpare än idag. Om det nya regelverket inte sätter mänskliga rättigheter i fokus och resulterar i faktiska förändringar för exporten så är det ett misslyckande utifrån uppdraget. Här kan du läsa de punkter vi lämnade in till KEX, och här är en kort sammanfattning:

  1. Ingen krigsmaterielexport till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter – inte heller följdleveranser. Ett tydligt genusperspektiv ska tillämpas i bedömningen.

Ofta hänvisas till att Sverige måste följa ingångna vapenhandelsavtal för att vara en trovärdig handelspartner. Men konventionerna om mänskliga rättigheter är bindande och måste respekteras. Det är ingen plikt att exportera vapen, men det är vår plikt att följa internationell rätt om mänskliga rättigheter. När vapenaffärer ska godkännas eller avslås måste bedömningen också göras med ett tydligt genusperspektiv. Detta är nödvändigt för att undvika risken att kvinnors rättigheter ignoreras, vilket tyvärr sker.

  1. Ökad insyn som möjliggör politiskt ansvarsutkrävande och ökad hänsyn till korruptionsrisker.

De nya reglerna måste innebära större insyn och möjlighet till ansvarsutkrävande. Det måste gå att få information om hur ledamöter i Exportkontrollrådet har röstat, och om hur Inspektionen för strategiska produkter (ISP) gjort bedömningen i enskilda vapenaffärer.

En stor del av exporten av svensk krigsmateriel har under senare år gått till länder där korruptionen är utbredd (så som den mäts genom Transparency Internationals Corruption Perception Index). Det krävs tydliga regler som ställer krav på berörda myndigheter att göra riskanalyser kring korruption relaterat till vapenexport.

  1. Ett totalförbud för all krigsmaterielexport till icke-demokratier – utan de undantag som är så vanliga i dagens regelverk.

Svensk krigsmaterielexport stärker icke-demokratiska regimers militärmakt rent konkret, knyter upp Sverige i beroenden gentemot sådana stater, och försvagar våra möjligheter att effektivt och med trovärdighet stötta människors kamp för demokrati. De nya reglerna måste omöjliggöra vapenexport till icke-demokratiska stater – utan kompromisser. Export till regimer som systematiskt kränker sin kvinnliga befolkning kan omöjligt legitimeras i en seriös feministisk utrikespolitik.

  1. Tydligare hänsyn till Politik för global utveckling (PGU) och risken att krigsmaterielexport underminerar utveckling.

”Alla politiska beslut ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter, människors demokratiska delaktighet, bekämpningen av fattigdom och sträva mot en hållbar utveckling globalt” sa Stefan Löfven i regeringsförklaringen (2014). Både den nuvarande och den tidigare regeringen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av PGU. Enligt PGU ska mänskliga rättigheter och de fattigas perspektiv vara vägledande – detta bör gälla även för beslut om vapenexport.

  1. Ingen vapenexport till länder i krig eller väpnad konflikt.

Tillgången på vapen har en tydlig påverkan på hur väpnade konflikter utvecklas. Det är viktigt att Sverige fortsatt bedömer riskerna för väpnad konflikt vid all exportkontroll. År 2013 gick 46 procent av Sveriges krigsmaterielexport till stater med väpnad konflikt, så som definierat av Uppsala Universitet. Under 2000-talet har andelen ökat markant. Trenden måste vända.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare

Krigets verklighet finns alltid nära i DR Kongo

Nu har vi landat hemma i säkerhet. Våra kollegor är kvar och fortsätter det hårda och många gånger farliga arbetet för fred och kvinnors rättigheter i det stora vackra landet där våldet har blivit vardag.

I över tre år har vi samarbetat med IKFF i Demokratiska republiken Kongo genom att stärka och stötta deras lokala och nationella fredsarbete. 2013 besökte jag, Tove, vår systersektion och deras nationella kontor i Kinshasa för att lära mig mer om deras arbete och ta del av de framsteg som gjorts på nationell nivå. Sektionen har arbetat hårt både med att bygga upp sin kapacitet samt med påverkansarbete kring resolution 1325 (antagen av FN:s säkerhetsråd år 2000) om kvinnor, fred och säkerhet. De har aktivt arbetat gentemot civilbefolkningen, andra organisationer, FN:s insatsstyrka MONUSCO, politiker och myndigheter för att öka kunskapen om behovet av kvinnors deltagande i att bygga fred.

Här om veckan fick jag återigen chansen att besöka vår systersektion, denna gång tillsammans med min kollega Sepideh Shahrokhi . Vi åkte direkt till området Kivu som ligger i landets nordöstra del, på gränsen till Rwanda och Burundi, där sektionen har två lokalgrupper. Kivu har varit hårt drabbat av väpnade konflikter och fortfarande är vapenspridningen och våldet ett stort problem så väl som fattigdomen. Med oss på resan var Annie Matundu Mbambi, ordförande, och Sandra Kambila, sekreterare, för IKFF DR Kongo som båda bor i Kinshasa. Det var minst sagt en känslomässig och turbulent resa som bjöd på många nya och viktiga insikter och erfarenheter.

Vi har på sistone arbetat med vår systersektion för att bygga upp och stärka de lokala grupperna. Genom stabilitet och ökad kommunikation mellan lokalgrupperna och det nationella kontoret kan IKFF på ett effektivare sätt lyfta kvinnor som jobbar för fred i nordöst, i sitt påverkansarbete gentemot beslutsfattare i Kinshasa.

En kamp med stora risker

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo

Att arbeta för fred och kvinnors rättigheter i DR Kongo är att jobba i motstånd och att utsätta sig för fara. Såväl våra kollegor som anda aktivister är fullt medvetna om att mycket av deras arbete noga följs och att det inte alltid är populärt hos de som har makt.

Annie berättade för oss hur den förra ordföranden för IKFF:s lokalgrupp i Bukavu plötsligt avled efter ett möte om att stärka kvinnors rättigheter. Hon fick magsmärtor och åkte in till sjukhuset där hon avled. Ingen vet säkert vad som hände men många tror att hon blev förgiftad på grund sitt arbete. Flera personer vi möter talar om henne, om vilken stark och fantastik kvinna hon var som brann för freden och som tillägnade sitt liv till att förbättra situationen för kvinnor.

Demonstrationer mot president Kabila

Vår andra dag i Goma fick Annie ett samtal från Kinshasa om att studenter hade mobiliserat sig och gått ihop med oppositionen för att demonstrera mot regeringen. Samma morgon hade regeringen gått ut med att det skulle bli en omröstning gällande en ny vallag. Om lagändringen går igenom krävs det en folkräkning innan varje val. Värt att nämna är att det aldrig gjorts en ordentlig folkräkning i DR Kongo efter självständigheten. Att genomföra en i detta enorma land med svårtillgängliga områden, dålig kommunikation och konflikter, skulle ta flera år. Många menar att förslaget inte handlar om att möjliggöra ett mer demokratiskt val utan om att den nuvarande presidenten Kabila, som suttit vid makten sedan 2001, inte vill lämna ifrån sig makten då han inte får bli omvald.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Vapenspridningen i Kivu är enorm och utgör ett stort säkerhetshot mot människorna i området. Hotet om våld finns alltid närvarande. Skylt på båten som vi tog över Kivusjön, från Goma till Bakavu.

Nyheten skapade en enorm frustration och människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Trots att vi fick höra att militären blivit tillsagda att inte sätta hårt mot hårt så tog det inte lång tid innan det rapporterades om flera dödsoffer och skadade både bland demonstranter och militären.

Demonstrationer ägde rum även i Goma där vi befann oss. Vi blev varnade för att vistas i närheten av FN eller på något sätt signalera en koppling till FN, och framförallt FN:s insatsstyrka MONUSCO. MONUSCO har funnits i landet sedan 2010 (innan fanns MONUC från 1999) för att bland annat övervaka vapenstillestånd och skydda civilbefolkningen.

Många vi talade med var i början hoppfulla över MONUSCO:s mandat och närvaro i landet. Men under den här resan fick vi erfara något helt annat. Vart vi än gick och vilka vi än träffade så fick vi höra att människor hade fått nog. De var frustrerade och förbannade över MONUSCO:s närvaro och oförmåga att förbättra situationen för civilbefolkningen. De fanns en ilska över de resurser som läggs på styrkan medan många i DR Kongo svälter och lever i absolut fattigdom.

Potentiella måltavlor

På grund av oroligheterna som börjat när vi kommit till landet, fick vi ändra våra resplaner och noga planerade schema. En morgon då vi besöka IKFF:s lokala kontor i Goma fick vi höra att vägarna var avstängda och att vi inte kunde lämna hotellet på grund av att demonstrationerna hade lett till eskalerande våldsamheter. Vi fick även höra att båten som vi skulle ta till Bukavu dagen därpå skulle stängas av. Vi bestämde oss snabbt för att ta den sista båten som gick samma dag istället.

Sandra, Glady, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Sandra, Gladys, och Sepideh med Kivusjön i bakgrunden innan vi tog båten till Bakavu.

Gladys som jobbar för IKFF Goma hade lyckats ta sig till vårt hotell på små bakvägar. Vi bestämde oss för att göra ett försök att ta oss till det lokala kontoret innan båten gick. När vi kom fram hann vi inte mer än att öppna bildörrarna innan människor kom springande i panik från huvudgatan. De bankade på bilen och skrek att vi måste backa och ta oss därifrån. Någon minut senare ringde Sandras telefon och hon fick ett meddelande om att det kastas sten på alla vita och även de som tros ha någon koppling till internationella organisationer. Frustrationen över MONUSCO, men även västvärldens ignorans och passivitet för vad som pågår i DR Kongo, gjorde att alla som sågs som ”internationella” blev en måltavla.

Det är självklart obehagligt att vara en potentiell måltavla men för det mesta var det situationen i landet som upptog våra tankar. Det är lätt att förstå frustrationen som många känner. I dess situationer av oro och ovisshet blev det extra tydligt hur privilegierade vi är. Jag och Sepideh hade vilken sekund som helst kunnat ta våra svenska pass och passerat gränsen till Rwanda och därmed varit i säkerhet. Om det varit riktigt illa hade vi säkerligen fått hjälp att bli evakuerade av vår ambassad eller MONUSCO.

Våra kollegor i DR Kongo har ingen stans att ta vägen. Det är deras verklighet, deras vardag. Vi är bara på besök och vi var hela tiden medvetna om att vi snart skulle lämna allt bakom oss för att i trygghet fortsätta våra liv.

En konflikt som förs på alla nivåer

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Sandra, Tove, Annie och Gladys.

Annie säger ofta att konflikten i DR Kongo pågår på så många nivåer, nationellt, regionalt och internationellt. Komplexiteten i konflikten och de många aktörerna med egna intressen gör att känslan av maktlöshet alltid ligger nära, känslan av att oavsett hur mycket en kämpar så kommer det alltid vara mäktiga krafter i världen som agerar utifrån sin egen vinning och på andras bekostnad.

Vi hör flera säga att allt de vill ha är demokrati och att välja någon som faktiskt bryr sig om DR Kongos bästa, dess befolkning och miljön. Någon som inte är beredd att sälja ut landet för att vara andra länders ledare till lags. Under vår korta vistelse mötte vi så mycket mod och styrka, människor som lever för aktivismen i stort motstånd och fara.

2016 blir det förhoppningsvis val i DR Kongo och omvärlden har ett ansvar att se till att det blir demokratiska val där alla får opartisk information och en egen röst.

Tove Ivergård, internationell handläggare

Stöd vårt arbete med våra systersektioner genom att bli medlem eller ge en gåva.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Anna Ek bloggar

Svenska Freds ordförande Anna Ek bloggar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 32 andra följare