En vecka mot vapen – aktivera dig du också!

Ni som har läst min blogg förut känner redan till att nedrustning är en av IKFF:s stora frågor. Nedrustning krävs för att öka kvinnors säkerhet och för att skapa långsiktig fred. De enorma summor som idag investeras i vapen borde istället investeras i till exempel sjukvård, skolor och rättssystem. Små och lätta vapen hotar kvinnors liv och säkerhet på ett väldigt konkret sätt och de förstärker ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män. Det är absolut flest män som innehar vapen, och ofta används vapnen för att hota kvinnor som protesterar mot orättvisor och exkludering. Små och lätta vapen används även i systematiskt konfliktrelaterat sexualiserat våld.

Därför uppmärksammar vi kopplingen mellan nedrustning och säkerhet extra mycket den här veckan. I morse arrangerade vi ett frukostseminarium med Annie Matundu-Mbambi som är ordförande för IKFF i DR Kongo. Annie lever i ett samhälle där militariseringen är oerhört påtaglig. Fler borde lyssna till hennes analys av hur den enorma spridningen av vapen i DRC omöjliggör för långsiktiga fredslösningar  och för kvinnors säkerhet och deltagande och därmed utveckling. För att inte tala om den enorma skada som den exploaterande utvinningen av mineraler orsakar.

IKFF Sverige och DR Kongo imorse

På torsdag 24 maj är det Women, Peace & Disarmament day. Det är en internationell dag för att uppmärksamma militarismens konsekvenser för kvinnors säkerhet, och för att lyfta den globala kvinnorörelsens kamp för nedrustning. IKFF uppmärksammar dagen genom att visa filmen Peace Unveiled på biografen Zita i Stockholm. Filmen handlar om tre kvinnor i Afghanistan som arbetar för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Den är gjord av Abigail Disney, som har gjort flera uppmärksammade filmer på temat Women, War and Peace.  Efter filmen har vi ett samtal med Svenska Afghanistankommittén om Sveriges roll i Afghanistan.)

Lördag den 26/5 arrangerar IKFF tillsammans med bland andra Amnesty International och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen en Die-in på Sergels torg. En Die-in är ett slags skådespel där deltagarna låtsas dö i syfte att få fram ett starkt budskap. Vi gör vår Die-in för att uppmärksamma behovet av ett starkt Arms Trade Treaty (ATT), ett vapenhandelsavtal som FN:s medlemsstater ska förhandla fram i New York i juli. Behovet av ett internationellt bindande vapenhandelsavtal är enormt eftersom den globala vapenhandeln i princip är oreglerad idag. Det betyder att vapen strömmar in till länder som befinner sig i konflikt eller där allvarliga människorättskränkningar förekommer. Det skapar svåra hinder för stabilitet och utveckling – till exempel i DR Kongo. För IKFF är det särskilt viktigt att Arms Trade Treaty omfattar handeln med små och lätta vapen och att det blir förbjudet att sälja vapen till stater om de riskerar användas för systematiskt sexualiserat våld.

Till sist vill jag också tipsa om vår Facebooksida FörATT. Där kan ni visa ert stöd för Arms Trade Treaty (ATT) genom att lägga upp ett foto som visar att ni tar ställning för en stark vapenreglering och för kvinnors säkerhet.

Försiktig optimism vid NPT-förhandlingar i Wien

“Kravet på fred, och på att de enorma resurser som idag används till vapen i stället ska göra världen bättre, är lika aktuellt som någonsin” skrev Ingvar Persson i sin ledare i Aftonbladet den 1 maj. Han konstaterade att 1930 års paroll “Fred och avrustning” är en klassisk paroll som fortfarande är värd att demonstrera för. Jag håller förstås med.

I skrivande stund råder det förhandlingar i Wien om icke-spridning och nedrustning av kärnvapen (det så kallade NPT-avtalet). Vi är på plats och efter några dagars förhandlingar råder det hittills försiktig optimism. Den första delen, som handlar om agendan för de kommande förhandlingarna, avklarades snabbt under den första dagen. Många drog en lättnadens suck – ibland har bara att enas om en agenda tagit upp till en och en halv vecka.

Bland oss i det civila samhället, och bland flera av de statliga delegaterna, råder det även optimism kring ett uttalande som bland andra Schweiz, Österrike, Mexiko, Egypten, Sydafrika och Norge gjorde i onsdags. Det handlar om de katastrofala humanitära konsekvenser som skulle följa av att kärnvapen används. Det är en fråga som verkligen har seglat upp på agendan för kärnvapennedrustning på senare tid. Norge meddelade i förra veckan att den norska utrikesministern kommer att stå värd för ett möte på samma tema år 2013. Dessutom har flera delegater vi talat med sagt att den humanitära dimensionen fått en central plats i samtal och förhandlingar under årets möte. Det är bra för det betyder att de tvingas prata om något mer än avskräckning och maktbalans.

Tyvärr stod inte Sverige bakom uttalandet när det presenterades. Ni som har följt min blogg vet att jag hoppas att Sverige kommer att återta sin roll som progressiv stat i nedrustningsarbetet. Riktigt den känslan har mina kollegor inte fått i Wien än så länge.

Något som gör mig väldigt stolt är mina kollegor vid IKFF:s internationella nedrustningsprojekt Reaching Critical Will (RCW). Jag kan nog ärligt säga att utan dem så skulle det inte vara mycket till möte. Det är RCW – inte FN – som sprider all information om vad som händer på mötet i Wien. Det är också de som ser till att civila samhällets organisationer kan mötas och påverka staterna i samband med förhandlingarna.

I veckan lanserade RCW dessutom rapporten Assuring Destruction Forever – Nuclear Weapons Modrinzation around the World på plats i FN i Wien. Den visar att samtidigt som stater talar om nedrustning investerar de alltmer i att modernisera sina befintliga arsenaler. Det så kallade START-avtalet – ett bilateralt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland – är ett bra exempel. Avtalet ålägger de båda staterna att minska antalet strategiska kärnvapen. I verkligheten minskar de det totala antalet vapen, men samtidigt så moderniseras de kärnvapen som är kvar. Resultatet blir att staterna ser till att bibehålla eller till och med öka sprängkraften i sin kärnvapen. Modernisering och nedrustning går alltså inte hand i hand. Det är för övrigt också något som Sverige skulle kunna tala klarspråk om.

På Reaching Critical Will:s NPT-sida kan ni läsa staternas uttalanden samt få dagliga sammanfattningar kring vad som sker.

Stötta kvinnorörelsens initiativ när kvinnors rättigheter hotas

AWID Forum samlar över 2000 kvinnor från över 50 länder i Istanbul 19-22 april 2012

Jag befinner mig just nu med flera andra IKFF:are från Sverige, Costa Rica, DR Kongo, Colombia, Nigeria, Australien, Pakistan och våra internationella kontor på det tolfte internationella AWID-forumet för kvinnors rättigheter i utvecklingsarbetet som pågår i Istanbul. Känslan av kraft och styrka men även oro för det aktuella läget för kvinnors rättigheter i världen är tydligt. Jag kommer skriva mer om det i helgen. Men strax innan jag åkte hit skrev jag på Dagens Arena om faran med en ny regeringskonferens kring kvinnors rättigheter som öppnar upp tidigare överenskommelser.

Manu Sareen Foto: Mogens Engelund

Nyamko Sabuni

I tisdags skrev även Nyamko Sabuni och Manu Sareen, Sveriges och Danmarks jämställdhetsministrar på SvD Brännpunkt att krafter som motarbetar kvinnors rättigheter vinner mark.  Likt vår jämställdhetsminister så ser IKFF med stor oro på FN:s Kvinnokommissions misslyckande med att nå gemensamma slutsatser. Det är ett uttryck för att det råder en global backlash för kvinnors rättigheter. Vi har tillsammans med flera andra kvinnoorganisationer påtalat att kvinnors rättigheter är mer hotade idag än för 20 år sedan. Det är positivt att regeringen uppmärksammar detta. Det är även positivt att Sabuni skärskådar förslaget om en ny internationell kvinnorättskonferens på regeringsnivå. En sådan konferens skulle kunna leda till att kvinnors rättigheter försvagas ytterligare snarare än stärks om tidigare överenskommelser såsom Pekingplattformen öppnas upp för förhandlingar.

Den globala krisen för kvinnors rättigheter belyser även behovet av att Sverige vågar gå bortom EU:s samlade röst. Sabuni skriver på Brännpunkt att det råder en ”en splittring som främst står mellan å ena sidan EU och å andra sidan Syrien och Iran som – flankerade av Vatikanstaten – leder gruppen av utvecklingsländer in på helt fel spår.” Men flera av de länder som försvårar situationen idag, i frågor såsom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, är medlemsstater i EU; Polen, Malta och Irland. Motståndet mot kvinnors grundläggande rättigheter i flera EU-stater får inte osynliggöras, och Sveriges röst för kvinnors rättigheter får aldrig förhandlas bort till förmån för ett enigt EU.

Sabuni och Sareen uppmärksammar inte den styrka och potential som finns hos kvinnorättsaktörer i det civila samhället. Dessa har länge spelat en oumbärlig roll för att stärka kvinnors positioner. När de stater som vill kringskära kvinnors liv och rättigheter nu utövar stort inflytande i internationella förhandlingar, är det viktigare än någonsin att stötta och ta till vara på den kunskap och kraft som finns inom den globala kvinnorörelsen. FN:s kvinnokommission har tvärtemot vad Sabuni skriver inte förlorat sin betydelse. Istället måste de positiva krafterna bli starkare och agera enat. Parallellt med diskussionen om en ny internationell regeringskonferens har det tagits ett initiativ om en konferens för att kraftsamla denna rörelse, i syfte att vända den negativa trenden utan att öppna upp de starka överenskommelser som redan finns på plats. I Sverige driver paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby, där IKFF är medlem, bland annat ett första steg i detta arbete genom att anordna en nordisk förkonferens. Denna kraftsamling i kvinnorörelsen utgör ett utmärkt tillfälle för Sveriges regering att stödja arbetet för kvinnors rättigheter i en tid då en internationell regeringskonferens vore alltför riskabelt.

Iran – vad är kärnfrågan?

Många har på sistone skrivit om Iran och dess kärnprogram och inte minst omvärldens reaktioner: DN, Svd, Svd, Expressen, Expressen, DN:

”FN-rapport: ”Starko oro” för iranska kärnvapen”

”Iran kan inte tillåtas utveckla kärnvapen”

”Iran har fått hjälp av utländsk expertis för att framställa kärnvapen”

”FN: Hemliga experiment med kärnvapen i Iran”

”Iran redo att göra kärnvapen”

”Irans missiler kan gå rakt över Sverige”.

Det här är ett ganska känsligt ämne med många som har en åsikt. Dessutom skrivs det väldigt mycket tekniskt om kärnvapen. Eller så skrivs det artiklar om missiler som kan nå Sverige. Jag tycker det är viktigt att försöka förstå utan att vara ”expert” för att det är en konflikt som kan få oanade konsekvenser om det leder till en väpnad konflikt. Här kommer ett försök att reda ut några saker kring kärnvapen och diskussionen kring Iran.

Hur många kärnvapen finns det i världen?

Enligt Federation of American Scientists siffror från juli 2011 finns det cirka 20 500 kärnvapen i världen, varav 95 % innehas av USA och Ryssland. Av dessa är ca 2 600 i omedelbar avfyrningsberedskap med en sammanlagd sprängstyrka som motsvarar 100 000 Hiroshimabomber. I Europa finns det ca 200 amerikanska kärnvapen utplacerade genom Nato, i Tyskland, Nederländerna, Italien, Turkiet och Belgien.

Är kärnvapen förbjudna?

Nej, det finns inget förbud mot kärnvapen. Den internationella domstolen i Haag har däremot sagt att de i praktiken inte går att använda på laglig väg för de är så urskillningslösa och långsiktigt skadliga vapen.

Däremot antogs år 1968 ett avtal om icke-spridning ”Non-proliferation treaty” eller NPT som det ofta kallas. I det avtalet slogs det fast att USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina är de officiella kärnvapenmakterna (de har alltså rätt att inneha kärnvapen eftersom de hade kärnvapen när avtalet skrevs). Något som inte har hänt – men som också står i avtalet (!) – är att dessa länder även ska nedrusta sina kärnvapen – i god anda. ”I god anda” betyder att staterna ska vidta åtgärder som visar på att de tänker följa avtalet.

I NPT åtar sig kärnvapenstaterna också att inte överlåta kärnvapen till andra stater. De får inte heller hjälpa eller uppmuntra icke-kärnvapenstater att utveckla kärnvapen. Icke-kärnvapenstaterna förbinder sig att inte ta emot eller tillverka kärnvapen.

Efter 1968 har flera stater skaffat sig kärnvapen ändå. De kallas därför ”de facto kärnvapenstater”; Indien, Pakistan och Nordkorea. Israel har fortfarande varken förnekat eller bekräftat sitt kärnvapeninnehav, men att landet faktiskt har kärnvapen anses som ett vedertaget faktum.

Vad är kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen?

Det är ”experterna” lite oense om, det beror på hur en ser på saken. Men samma typ av centrifuger kan användas för att anrika uran för kärnkraftsreaktorer som för kärnvapen. Enligt icke-spridningsavtalet/NPT får stater anrika uran för fredligt bruk (kärnkraft). IKFF har kritiserat den här biten av avtalet eftersom det gör att i princip alla stater som går med i NPT-avtalet kan bryta sig loss och utveckla kärnvapen från kärnkraftsanläggningar inom relativt sett kort tid.

Urananrikning är en process som gör att uranet kan användas för energi – men höganrikat uran är det som används i kärnvapen. Det höganrikade uranet är mycket svårare att ta fram.

Har Iran kärnvapen?

Nej, det finns än så länge inga bevis om att Iran har kärnvapen. Sedan tidigt 1970-tal har Iran haft ett nukleärt program, enligt dem själva för fredligt bruk (kärnkraft) och alltså lagligt enligt NPT. Irans regim menar att landet måste anrika sitt eget uran för att inte vara beroende av uranleveranser från omvärlden för att säkra sin energiförsörjning. Men med kapaciteten att anrika uran till kärnkraftsreaktorer följer också möjligheten att anrika uran för kärnvapen. Det är det som gör många, bland annat USA:s senat, väldigt oroliga. Iran följer än så länge NPT-avtalet och har släppt in inspektörer som har fått granska deras anläggningar.

Vilka är det som inspekterar Iran?

De som inspekterar Iran är FN:s atomenergiorgan IAEA. De inspekterar kärnkraftsanläggningar över hela världen, däribland i Sverige. Det är IAEA som har rätt att göra detta enligt NPT. IAEA har hittills inte bedömt att Iran bryter mot avtalet även om de uttryckt oro för hur de dokumenterar processer och hanterar material med mera.

Varför är alla så oroliga?

Efter sina inspektioner år 2004 hade IAEA anmärkningar på hur Iran skötte deklarerandet och rapporterandet kring sitt nukleära material, men de sa också att Iran då inte bedrev något kärnvapenprogram.

Åtminstone 14 andra NPT-stater som inte tillfredsställande på de mest grundläggande nivåerna har rapporterat till IAEA på över 10 år har inte blivit  utsatta för sanktioner, menar Jan Prawitz som forskar på UI. 2006 var FN:s säkerhetsråd ändå så oroat att de antog en resolution om att Iran inte skulle få anrika uran överhuvudtaget.  Sedan dess har säkerhetsrådet fortsatt att ta flera resolutioner på samma ämne.

Det här gjorde Iran väldigt upprörda för de tycker att de har rätt att anrika uran för fredligt ändamål precis som alla andra länder som är med i NPT. Men många andra länder är oroliga för att Iran inte kommer sluta där.

Under tiden har IAEA fortsatt att finna att Iran inte har gått från ett civilt till ett militärt program för sin anrikning. I en rapport som sammanställs av USA:s samtliga underrättelsemyndigheter stod det år 2007 att ”we judge with confidence that in fall 2003, Tehran halted its nuclear weapons program.”

Vad säger Iran?

Iran håller fast vid att de inte utvecklar kärnvapen. Däremot fungerar hoten mot landet effektivt för makthavarna att skapa nationellt stöd för deras politik. Sanktioner och hot mot landet har gjort att makthavarna framstår som principfasta och det enda skyddet mot ”alla andra” som vill landet illa. På frågor om de tror att Iran tänker utveckla kärnvapen svarar de två diplomatveteranerna Rolf Ekéus och Hans Blix båda att de tror att landet inte bestämt sig ännu.

Vad säger Sverige?

Sverige och Carl Bildt har uttryckt oro över att det talas om en militär intervention mot Iran. Däremot har Sverige inte ställt sig bakom initativet om ett förbud mot kärnvapen. Något som försvårar det hela ytterligare är att Sverige inom nedrustning numera oftast talar genom EU. EU inkluderar två stater som själva har, och inte har någon lust att göra sig av med, kärnvapen: Frankrike och Storbritannien.

Vad gör fredsrörelsen?

Diskussionerna om en israelisk attack mot Iran har gått höga. För några veckor sedan samlades ungefär tusen personer i Tel Aviv för att protestera och en kampanj spreds på internet och flera iranier svarade.

Israel <3 Iran

Iran <3 Israel

 

På frågan om vilket alternativ som är bäst, att både Israel och Iran har kärnvapen eller att ingendera land har kärnvapen svarade 65% av de tillfrågade israelerna i en undersökning januari att de föredrog att ingen hade kärnvapen.

Vad tycker IKFF?
IKFF håller i princip med om det som Hans Blix nyligen skrev på Fokus.se: ”Hökarna i USA och på andra håll har rätt i att ansträngningarna att utan väpnade ingrepp förmå Iran att avstå från urananrikning hittills varit resultatlösa och att det finns risk att Iran verkligen tar steget att tillverka kärnvapen och att fler länder i regionen följer efter. Av detta följer dock inte att militära angrepp löser problemen.”

En militär utveckling med bombningar eller annat av Iran är inte en möjlig väg. Det kan sätta eld på en krutdurk i området. Det dessutom förbjudet att bomba kärnkraftsanläggningar, bland annat för att det kan vara oerhört farligt för människor i området. Ett så kallat förebyggande krig, som detta skulle innebära, skulle även bryta mot FN-stadgan och det skulle vara kontra-produktivt. Dessutom skulle en militär intervention riskera att ytterligare stärka den nuvarande regimen i landet.

Under slutet av 2012 ska ett möte äga rum i Helsingfors där frågan om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern ska diskuteras. FN:s generalsekreterare Ban-Ki Moon sa i Seoul förra veckan att “The best way to eliminate the nuclear threat anywhere is by eliminating nuclear weapons everywhere”. IKFF håller med, alla länder i regionen bör avstå från att skapa anläggningar som kan användas för kärnvapen.

I det längre perspektivet bör kärnvapen förbjudas. Det är något orimligt i att kärnvapenstater ska påpeka för andra stater att de inte får utveckla kärnkraft, av rädsla för att de ska skaffa sig kärnvapen.

IKFF har länge också kritiserat icke-spridningsavtalet som tillåter, och till och med uppmuntrar, kärnkraft men förbjuder alla världens stater utom fem att ha kärnvapen. Här kan du läsa mer om vad IKFF tycker.

Varför bryr sig en feministisk fredsorganisation om kärnvapen och Iran?

Kärnvapen är en del av en säkerhetspolitisk agenda med starka ideologiska kopplingar till föreställningar om maskulinitet. Kopplingen mellan kärnvapen, makt och styrka sänder tydliga signaler till de stater som inte har kärnvapen om vad det innebär att vara en stark stat. Så länge de starka staterna har kärnvapen kommer fler stater att vilja utveckla samma kapacitet.

För att verkligen kunna åstadkomma nedrustning krävs att begrepp som säkerhet och styrka omformuleras och moderniseras för att bättre spegla den sorts säkerhet som majoriteten av världens människor verkligen behöver. Det är inte kärnvapen som gör människor säkra. Att ignorera problemen kommer inte att få dem att försvinna. Istället är det när en erkänner att det finns problem som det är möjligt att konfronteras med traditionellt konstruerade termer som ”styrka” och ”säkerhet”.

I Weapons of Terror, Freeing the World of Nuclear, Biological and Chemical Arms, utgiven av The Weapons of Mass Destruction Commission (den så kallade Blixkommissionen) bekräftas betydelsen av ett genusperspektiv genom följande citat:

“Women have rightly observed that armament policies and the use of armed force have often been influenced by misguided ideas about masculinity and strength. An understanding of and emancipation from this traditional perspective might help to remove some of the hurdles on the road to disarmament and nonproliferation.”

Vi har gjort en publikation om kärnvapen och genus.

Överkurs?

Läs denna artikel från 16 januari i International Herald Tribune/NY Times: http://www.nytimes.com/2012/01/16/opinion/preventing-a-nuclear-iran-peacefully.html?_r=1&scp=35&sq=israel%20iran&st=cse

Eller denna från Foreign Policy: http://www.foreignpolicy.com/articles/2012/04/02/don_t_fear_a_nuclear_arms_race

Det mesta av infon kommer från Läkare mot Kärnvapen och materialet Lär om Kärnvapen. De driver kampanjen ICAN (International Campaign to abolish Nuclear Weapons). IKFF är också med. Förbjud kärnvapen nu!

Ellen Johnson Sirleaf och besvikelsen

Förra veckan blev glädjen från förra årets Nobelpris minst sagt dämpad. Ellen Johnson Sirleaf fick en fråga i en intervju. Tänker du avskaffa lagen i Liberia där ”voluntary sodomy” kan straffas med upp till ett års fängelse? Svaret var nej. Hennes motivering var att det finns ”traditionella värderingar” som hon vill bevara.

Ellen Johnson-Sirleaf, Antonio Cruz/ABr

Johnson Sirleaf blev Afrikas första kvinnliga president, det är stort och viktigt. Hon har lyft kvinnors situation och behovet av kvinnors deltagande på agendan både nationellt och internationellt.

Genom historien har olika grupper blivit utestängda från maktens rum och utsatts för diskriminering och förtryck. Detta gäller inte minst kvinnor.Men kampen för kvinnors rättigheter har tyvärr ofta i sin tur osynliggjort och utestängt kvinnor som inte passar in i rådande normer. Arbetarklassens kvinnor, icke-vita kvinnor, lesbiska, transexuella, kvinnor med funktionsnedsättningar och papperslösa har gång på gång få stå tillbaka. Det har ofta motiverats med att det blir för komplicerat och provocerande.

Homosexualitet är förbjudet i många länder, ibland är domen dödsstraff. I Sydafrika är det lagligt men lesbiska kvinnor utsätts för så kallade ”corrective rapes” för att ”bota” dem och göra dem heterosexuella. I Sverige var homosexualitet klassat som en sjukdom fram till 1979. Det är bara några få år sedan samkönade äktenskap blev lagliga. Fortfarande tas inte hotet mot homosexuella som finns i många länder på allvar i asylprocesser. Människor blir tillbakaskickade med hänvisning till att de inte behöver visa sin kärlek öppet. Lena Ag från Kvinna till Kvinna har också skrivit om Ellens uttalande.

Kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen är inte isolerad från de samhällstrukturer de kämpar emot. Samma strukturer återfinns här, frågan är hur vi förhåller oss till det. Vi måste aktivt och medvetet välja att kämpa för allas rättigheter, även då de kanske inte är våra egna. Det handlar om hur vi ser på mänskliga rättigheter och det handlar om solidaritet. En solidaritet som män många gånger inte har visat kvinnor och som kvinnor många gånger inte har visat varandra.

Jag beundrar Ellen Johnson Sirleaf och hennes arbete oerhört mycket. Hon är unik i sin kontext. Därför gör det mig extra ledsen när hon tillåter diskriminering, förtryck och i förlängningen att våld mot homosexuella sanktioneras. Om kvinnor får bestämma blir det inte automatiskt fred på jorden. Men kvinnor kan med sina erfarenheter komma med andra perspektiv och förutsättningar. Men vi får aldrig glömma att de kvinnor som når höga maktpositioner fortfarande är fast i samma maktstrukturer och samma system. De har kommit till sin position i samma system som män. Möjligtvis har de ännu större krav på sig att arbeta inkluderande och respektfullt. Samtidigt som de måste motsvara maskulina ideal kring ledarskap, ofta till en högre standard än om de faktiskt var män.

Trots att jag vet allt detta känns sveket ändå större från henne än om det kommit från någon annan av världens ledare.

Bra journalistik – eller vad tycker du?

Det blir två inlägg idag för jag måste bara fundera på vilka strukturer och mekanismer som är i görningen när en av Sveriges största dagstidningar gör följande två reportage inom loppet av några veckor:

”Bakom diktatorn finns en filantropisk fru” och ”Despoternas fruar håller fast vid livet i lyx”

Har jag missat någon slags ”time warp”? Eller är det här i sanning den bästa journalistiska skildring som är möjlig? En illustration av synen på kvinnor och ett frosseri i vad som händer när bilden raseras eller ifrågasätts. Utan ett mått av ifrågasättande kring skildringen av kvinnor och demoniseringen. Eller vad tycker du?

Förövrigt är detta även tidningen som, om de nämner sexuellt våld, inte gör det i A-delen. Nej, det är tydligen ”Kultur”.

Kvinnors uppnådda rättigheter måste försvaras

Ibland möts jag av föreställningen att alla de konventioner och resolutioner som antagits inom FN, om kvinnors säkerhet och rättigheter, betyder att det nu bara är implementering kvar. Alla stater är väl ändå överens nu? Inte kan det finnas så mycket att förhandla om? Det är väl mest implementeringen som ska till?

Jag kan inte nog påpeka att det inte stämmer. För några veckor sedan skrev jag om Margot Wallströms senaste rapport till säkerhetsrådet och hur hennes slutsatser och rekommendationer är långt ifrån okontroversiella (här).

I förra veckan blev det återigen tydligt att vi på många sätt lever i en tid när kvinnors rättigheter är hotade. Till och med mer än för 20 år sedan. FN:s kvinnokommission (Commission on the Status of Women, CSW) är ett stort möte som hålls varje år för att medlemsstaterna ska diskutera hur kvinnors rättigheter inom olika områden ska stärkas. Eller ja, det är förhoppningen. Årets CSW visade sig långt ifrån leva upp till den förhoppningen eftersom staterna efter många och långa förhandlingar lyckades enas kring väldigt lite. Årets CSW resulterade inte i några gemensamma slutsatser. Det hör inte till vanligheterna, och därför är det viktigt att reflektera kring detta.

Temat för årets CSW var kvinnor på landsbygden. Det är inte ett särskilt kontroversiellt politiskt tema. Inte om vi jämför med frågor som behandlar kvinnors rättigheter inom säkerhetspolitiken, där mäns ovilja att släppa ifrån sig halva makten brukar vara som starkast. Eller SRHR-frågor som skrämmer slag på Vatikanstaten och Iran som blir bästa kompisar i FN-sammanhang. (Många stater som aldrig skulle tala med varandra lyckas på något sätt enas mot att kvinnor ska ha rätt över sin egen kropp). Men nej, inte ens när det gäller att förbättra rättigheter och villkor för de miljontals kvinnor som lever på landsbygden, lyckades det internationella samfundet nå beslut om vägen framåt. (Förövrigt spenderar det internationella samfundet, enligt FN:s beräkningar, 7.5 miljarder dollar på utvecklingsstöd ”official development assistance (ODA)” för utveckling på landsbygden men bara blott 3 procent är öronmärkt för projekt där jämställdhet är primärt mål.)

Det här gör mig mycket skeptisk inför BanKi Moons förslag mot slutet av förra veckan om en ny världskonferens för kvinnors rättigheter. Alltså en konferens likt den som arrangerades i Peking 1995 och som sedan har följts upp av översynskonferenser. Pekingkonferensen var ett stort framsteg. Det var bland annat första gången som temat ”kvinnor i konflikt” blev föremål för slutsatser i ett tungt internationellt sammanhang. En del menar nu alltså att det är dags för en ny konferens, men jag är inte en av dem. Jag tror helt enkelt att det vore för riskabelt. Det är för farligt att öppna upp de konventioner vi redan har, jag tror att det kan sluta i sämre beslut och svagare formuleringar än de som gäller idag. Och formuleringar har betydelse, de driver den internationella utvecklingen framåt – eller bakåt.

Här kan du läsa uttalandet från Michelle Bachelet, chef för UN Women, angående att CSW inte resulterade i några gemensamma beslut. (http://www.unwomen.org/2012/03/impasse-at-commission-on-status-of-women-deeply-regrettable/)”

Och här kan du läsa en artikel om CSW och kopplingarna till resolution 1325 under årets möte: http://ipsnews.net/news.asp?idnews=107052

#stoppaSaudivapen, stoppa våldet i Syrien

Josefine Karlsson på Sergels Torg Stockholm mars 2012 #stoppaSaudivapen

De senaste dagarna har jag verkligen fått känna att jag är generalsekreterare för en medlemsorganisation. Parallellt med att bokslut och verksamhetsberättelse ska slutställas har starka och viktiga frågor som berör oss alla uppmärksammats. Två demonstrationer har jag haft äran att få tala på i veckan. En för att hedra offren i Syrien och en för att #stoppaSaudivapen.

Jag lägger upp båda talen för dig att läsa:tal syrien mars 2012 Tal #stoppaSaudivapen mars 2012

Nu sitter jag på tåget på väg till Göteborg och IKFF:s förbundsstyrelses möte. Redan under fredag och lördag har ett nordiskt IKFF-möte ägt rum för att samordna och uppdatera varandra. På nordisk nivå delar vi sektioner många erfarenheter men också flera skillnader gällande t ex. NATO och EU-medlemskap.

Jag tror på medlemsorganisationer och engagemang. Processen kan ibland kännas lång och full av hinder. Men att inte starta nytt och koppla från det gamla, utan vara ihärdig, söka lösningar och samarbeta är en otrolig styrka när en väl når fram. På sitt sätt är demokratiska organisationer som IKFF en del av att fred inte är ett mål, utan en väg och en process. Genom att mötas, diskutera och lyssna på varandra visar vi på lösningar. Vi enas för att tillsammans stå upp för våra värden och idéer i tur för att möta andra av annan åsikt. Med dialog och möten driver vi agendan framåt.

Hur tänkte ni egentligen?

Jag befinner mig just nu i New York. Det är andra veckan på kvinnokommissionens (CSW) möte när jag nås av Ekots avslöjande. Jag kämpar just nu intensivt för att inte bli trött, för att inte bli uppgiven. Den dubbelmoral och den idioti som likställer regler och lagar med det som är rätt har tappat kopplingen till verkligheten.

Under den första veckan har de nordiska länderna, däribland Sverige, anordnat sido-event om den ”nordiska modellen” för jämställdhet. Sverige har talat varmt om sina biståndsinsatser och sitt jämställdhetsarbete. Samtidigt har jag i dialog med kvinnor från andra länder samtalat om vapen, om hur de påverkar deras vardag. Om hur de inte kan tala om nedrustning utan fara för sina liv. De får skriva om sin vardag, prata om det i termer av våld i hemmet som ”ibland råkar eskalera på grund av vapen”. Allt systematiskt arbete mot vapenspridning och för nedrustning är likställt med livsfara. ”- Jag är för okänd, om jag försvinner kommer det inte märkas.”

Kampanj i Saudiarabien för kvinnors rätt att köra bil

Jag frågar, vart jag än går och var jag än möter svenska regeringsrepresentanter, samma fråga: ”Vilken politiskt diskussion föregick det här beslutet? Vilken analys ledde fram till att detta var vägen att gå?” Det spelar ingen roll om det gäller vapenhandelsavtalet (ATT), om det gäller UN Women eller mänskliga rättigheter. Svaret är oftast detsamma; tystnad. Det har inte skett någon diskussion, någonstans längs vägen har beslutet fattas, men ingen vet riktigt på vilken grund mer än att det verkade rimligt och pragmatiskt.

Abdullah of Saudi Arabia

Och sådant som en vapenfabrik i Saudiarabien är vad som händer när beslut fattas som om de var opolitiska och endast tekniska. Eller som Carl Bildt formulerar det i en intervju: ” – Den svenska regeringen, det var visserligen en socialdemokratisk regering 2005, ingick ett avtal med Saudiarabien om det här. En viktig princip i utrikespolitiken är att om man ingår ett avtal med ett viktigt land så ska man fullfölja det avtalet. Det här avtalet reglerar det samarbete som ska var inom de tekniska områdena som är försvarsrelaterade. Jag utgår från att det prövades ganska noga när det ingicks”.

Inget beslut som fattas av en regering kommer någonsin kunna vara opolitiskt, framförallt inte i relation till avskyvärda diktaturer. Om beslut endast analyseras utifrån effektivitet och/eller rädsla att förarga, då har Sverige plötsligt ett försvarsrelaterat samarbete med en kvinnohatande diktatur. Regler är inte alltid rätt. ”Lagt kort ligger” skulle denna gång blivit omöjligt som svar om det granskats, diskuterats och vägts mot alla värden – inklusive de mänskliga (de som inte går att mäta i kortsiktig monetär eller politisk vinning).

Eleonor Roosevelt och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

Eller som vår statsminister har sagt: – Ja, så ser jag på politiken. Jag tycker att idéer har en plats vid sidan av annat. Det är alldeles för ofta så att idéer görs om till plakat som blir väldigt exkluderande. Att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.

Men det finns idéer som är mer rätt än andra, även om de går emot tidigare avtal och regler. Människors rättigheter och demokrati är i grund och botten idéer även om de senare också har blivit nedtecknade. Men de måste försvaras varje dag. Ibland med plakat, ibland med ryggrad.

Jag försöker att inte bli trött och uppgiven. Jag håller mig från att ställa mig upp och skrika rakt ut. Jag försöker kanalisera min ilska till arbete här. Men jag börjar bli j-vligt förbannad på den totala bristen på politik från alla håll. Säg det rent ut då: ”Vi skiter i kvinnorna i Saudiarabien för det är för meckigt. Vi står gärna på kvinnornas sida på kvinnokommissionsmötet nar vi pratar om den ”nordiska modellen” men när vi satt mittemot de där saudierna verkade det ändå rimligt och smidigt med en vapenfabrik.”

Margot Wallström provocerar i säkerhetsrådet

Igår diskuterade FN:s säkerhetsråd generalsekreterarens senaste rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld. Rapporten bygger på Margot Wallströms arbete som FN:s särskilda representant i frågor som rör konfliktrelaterat sexuellt våld. Jag tycker att hon höll ett starkt anförande igår där hon inte väjde för opopulära ämnen såsom kopplingen till vapen och miltarisering, utpekandet av enskilda stater där det inte nödvändigtvis pågår ett krig, och det faktum att sexuellt våld även utförs gentemot män.

Wallströmrapporten listar misstänkta grupper som bland andra Lord’s Resistance Army (LRA) i Centralafrikanska republiken och beväpnade milisgrupper i Elfenbenskusten. Det är viktigt. Det visar att Wallström har starkt fokus på att bekämpa den straffrihet som råder för sexuellt våld. Årets rapport är den första att namnge aktörer som är misstänkta för att ha utövat sexuellt våld som en strategi i krig, en möjlighet som kommer från resolution 1960.

Wallström skriver idag på DN Debatt att ”om det [sexuellt våld] kan beordras kan det också bestraffas”. Hon har nämligen kämpat hårt för att bemöta en fortfarande rådande föreställning om att sexuellt våld följer konflikter ”som av naturen”, och att detta inte skulle gå att förhindra. Det är lätt att glömma hur kontroversiellt hennes arbete är. Parallellt med den offentliga debatten pågick intensiva diskussioner om vad som skulle bli slutsatserna från mötet. Många länder tycker att andra organ inom FN ska arbeta med dessa ”kvinnofrågor” – idén om att kvinnors säkerhet är säkerhetspolitik är långt ifrån självklar!

Margot Wallström under gårdagens möte i säkerhetsrådet. Foto: UN Photo/JC McIlwaine

Wallström skriver idag också på DN Debatt att ”om sexuellt våld kan planeras kan det också förebyggas”. Krishantering behövs, men utan förebyggande arbete uteblir den långsiktiga stabiliteten och freden. För att straffriheten ska kunna bekämpas måste kvinnor få ökat politiskt och ekonomiskt inflytande, och det kan inte uppnås genom kortsiktig krishantering. Sexuellt våld är ofta en indikation på att konflikt är på väg att bryta ut. Våldet måste bemötas i ett tidigt skede och leda till reaktion och aktion. Det kräver starka satsningar på kvinnors ekonomiska och politiska rättigheter, så att de patriarkala, militaristiska och våldsbejakande normer som underbygger våld mot kvinnor motverkas på djupet. Sexuellt våld, konstaterade Wallström igår, upprätthålls ofta av otillräckliga satsningar på nedrustning.

Wallströms val att rapportera om sexuellt våld i länder som Egypten, där det inte råder en traditionell väpnad konflikt, är långt ifrån okontroversiellt. Flera representanter uttryckte igår missnöje över att våldet i deras länder omnämns i rapporten. I FN kan små skillnader som den mellan ”konfliktrelaterat sexuellt våld” och ”sexuellt våld i väpnade konflikter” irritera stater som känner sig utpekade men få långtgående konsekvenser för enskilda offer. Vi får inte glömma att fighten för dessa kvinnor är långt ifrån över med Margot på plats i FN. Hon kämpar med näbbar och klor för sitt mandat. Jag hoppas att svenska politiker nu tydligt och öppet visar sitt starka stöd för Wallströms rapport, så att det viktiga arbete hon utför har en säker plats på säkerhetsrådets agenda även i framtiden.

Ps. Här kan du läsa det enda uttalande som det civila samhället fick göra. Jag är lite extra stolt eftersom det till stor del var våra kollegor på IKFF:s kontor i New York som skrev det! IKFF är en av organisationerna i NGO Working group on Women, Peace and Disarmament. Ds.