Sverige behöver en aktiv fredspolitik

Idag den 21 september är det den internationella fredsdagen. Med anledning av detta skriver vi tillsammans med företrädare för Svenska Freds och Kristna Fredsrörelsen.

Sverige behöver en aktiv fredspolitik 

Det behövs en kraftsamling från den nya regeringen för att bygga en stark svensk fredspolitik. Oavsett regeringsbildning måste politiken utgå från gemenskap och solidaritet och inte ge Sverigedemokraterna möjlighet att påverka varken direkt eller indirekt. Med anledning av att det idag den 21 september är den internationella fredsdagen presenterar vi som ledande organisationer i svenska fredsrörelsen gemensamma krav på svensk fredspolitik.

Sverige har levt i fred 200 år och har en historia av fredsarbete. Men världen har förändrats och så har även Sveriges politik och ansvar. Vår profil som fredsnation har falnat och det politiska fokuset har under det senaste decenniet präglats mer av militära insatser, så som i Afghanistan och Libyen, än av medling, konfliktförebyggande och nedrustning. Den förra regeringen har tydligt prioriterat att agera genom EU. Detta må i vissa frågor ha stärkt möjligheterna till påverkan, men regeringen förefaller ha prioriterat ner den egna rösten på bekostnad av vårt utrymme att vara en självständig, tydlig och konstruktiv röst för internationella fredsansträngningar och försoningsarbete. En stark svensk fredspolitik bör nu byggas utifrån följande prioriteringar.

  1. Förnyad bred satsning på medling och diplomati:

Insatser av Gunnar Jarring, Olof Palme, Jan Eliasson och Carl Bildt gav tidigare Sverige ett rykte som medlingsland. Idag satsas för lite resurser på förhandling och medling i krig och konflikter. Enbart någon enstaka diplomat på UD arbetar direkt med medling, medan vårt grannland Norge har en hel avdelning avsatt för medlingsinsatser. Sverige borde upprätta en ‘rapid reaction force’, en grupp av diplomater och medlare som snabbt kan anta medlingsuppdrag vid eskalerande konflikter och vid fredsförhandlingar.

  1. Tydligt fokus på global nedrustning:

Alva Myrdal, Maj-Britt Theorin, Hans Blix och Rolf Ekéus är några kända svenska nedrustningsnamn som påverkat politiken internationellt. Men idag spelar Sverige en mycket marginell roll i det globala nedrustningsarbetet. Sverige kan och bör axla en större roll i nedrustningsförhandlingar och genom utvecklingssamarbete ge starkare stöd till nedrustningsinsatser i konfliktländer.

  1. Kvinnors makt i fred- och säkerhetspolitik:

FN:s arbete för att stoppa sexualiserat våld i konflikter blev känt för många när Margot Wallström utnämndes till FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågan. Sverige är en stark aktör för kvinnors rätt till sin kropp oavsett var i världen de lever, inom det område som brukar kallas sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men nära kopplat till detta är kvinnors rätt till makt i de tyngsta säkerhetspolitiska frågorna, och då särskilt kvinnoorganisationer från det civila samhället i konfliktländer. Sveriges nästa utrikesminister bör därför göra stöd till detta arbete till en huvudfråga som en förutsättning för hållbar fred och säkerhet.

  1. Kraftig begränsning av svensk vapenexport:

Sverige är ett av de länder som exporterar mest vapen per capita i världen. Vi kan inte vara en stark röst för fred och nedrustning samtidigt som den ökande vapenexporten innebär att krigsmateriel från Sverige allt oftare säljs till länder i krig, till länder som grovt bryter mot mänskliga rättigheter, och till diktaturer som förtrycker sin egen befolkning.

  1. Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd:

De länder där fattigdomsbekämpningen går långsammast är länder som har genomlevt väpnad konflikt. 90 procent av de länder som drabbats av väpnade inbördeskonflikter på senare tid, har tidigare genomgått väpnad konflikt under de senaste 30 åren. Sverige har möjligheten att utveckla arbetssätt för konfliktförebyggande arbete som bryter sådana konfliktcykler. Detta är avgörande för att biståndets fattigdomsbekämpning ska bli framgångsrikt.

Vi lever i en global värld som Sverige både påverkar och påverkas av. Till skillnad mot vad många röster i samhället nu vill påskina hör vi ihop med människor över alla nationsgränser. Det förpliktigar oss att agera kraftfullt och ansvarsfullt för fred och mänskliga rättigheter överallt. För detta krävs en förnyad svensk fredspolitik.

Christoffer Burnett-Cargill, generalsekreterare, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Josefine Karlsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

Sofia Walan, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen

Den skotska folkomröstningen och kärnvapen

Idag sker den folkomröstning som avgöra om Skottland ska bli ett självständigt land eller inte. Debatten har handlat mycket om ekonomi och om hur skotsk självständighet skulle kunna påverka Europa i ett större perspektiv. Men omröstningen är också en fråga om de brittiska kärnvapnen. Om skottarna röstar ja till självständighet idag kan den brittiska regeringen bli tvungen att ta en väldigt obekväm debatt om varför de vill behålla sina kärnvapen och var vapnen ska förvaras.

Det skotska partiet Scottish National Party (SNP), som sedan valet 2011 har egen majoritet i det skotska parlamentet, driver att folket ska rösta ja till självständighet. SNP har även sagt att ett självständigt Skottland kommer att förhandla med den brittiska premiärministern David Camerons regering för att flytta Trident, det brittiska kärnvapensystem som idag är stationerat på skotsk mark några mil från Glasgow.

Den brittiska regeringen anser sig ha rätt till att behålla sina kärnvapen. Deras inställning är att Trident ska moderniseras under det kommande decenniet till en beräknad kostnad av över 200 miljarder kronor. Men med ett skotskt ja till självständighet kan Cameron hamna i en sits där han inte har någonstans att göra av sina massförstörelsevapen, eftersom en självständig skotsk regering kan säga nej till att vara kärnvapenvärd. Kostnaden för att bygga en ny kärnvapenbas i England uppskattas till mellan 30-40 miljarder kronor. Det finns med största sannolikhet få människor i England som skulle välkomna att kärnvapnen flyttas till en bas nära deras hemstad.

Debatten visar hur hycklande den brittiska kärnvapenpolitiken är. Camerons regering anser sig ha rätt att behålla Trident med argumenten att det saknas rätt villkor för nedrustning och att kärnvapen har en säkerhetspolitisk funktion. Samtidigt nukefreenow-620x310har samma regering sagt att potentiella kärnvapenbaser i England är en omöjlighet eftersom dessa skulle ligga nära befolkade områden. Det är hyckleri, inte bara med tanke på att Storbritannien sedan 1969 förvarat sina arsenaler några mil från Glasgow, utan också eftersom detta utgör ett uppenbart erkännande av att kärnvapen är ett oacceptabelt farligt vapen. Trident är inte säkerhetsskapande, det är ett hot.

Ett skotskt ja till självständighet skulle skapa just den situation som Cameron sagt sig invänta – förhållanden där det enda kloka och gångbara är att rusta ned istället för att investera ytterligare hundratals miljarder i Trident.

Vad världen behöver är fler modiga stater som Skottland kan visa sig bli, stater som vågar säga nej till kärnvapen och istället verka för deras totala avskaffande. De humanitära effekterna om kärnvapen används är katastrofala – det är ett oacceptabelt vapen. Och även om det blir ett nej, har kärnvapendebatten som skapats kring Skottlands omröstning visat att Storbritannien borde välja nedrustning framför upprustning.

Denna blogg har skrivits med Svenska Läkare mot Kärnvapen och är även publicerad på deras hemsida.

Don’t agonize – organize

Nu är det över, supervalåret 2014 som det så länge har talats om. Samtidigt är det nu arbetet börjar för oss. Efter månader fyllda av kampanjande, utspel och debatter där vi gjort vårt bästa för att lyfta den oftast bortglömda utrikes- och säkerhetspolitiken, så har vi nu ett resultat.

För mig är det stort att gå till val. Högtidligt. Jag kan vara frustrerad över svensk politik, i den här valrörelsen har det varit en otrolig avsaknad av ideologi. Tänk dig om vi fått se, om så bara en, partiledardebatt kring människovärde och samhällsbyggande, snarare än skattesatser och samtal om människor som kostnader. Jag röstade igår för fred och frihet.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för första gången genom förra valet 2010. Vi var många som vaknade morgonen efter med sorg i hjärtat. I helgens val ökade SD till nästan 13 procent. Ännu en gång vaknade jag med ett tryck över bröstet och gråten i halsen. Mer än var 10:e väljare valde att lägga sin röst på ett parti framväxta ur den nynazistiska vit maktrörelsen. Jag läser i Expressen att en av deras ledamöter till exempel är dömd för misshandel tillsammans med en lokal ledare för National Socialistisk Front. Den mannen ska nu inneha ett av Sveriges viktigaste uppdrag, när han representerar svenska medborgare i riksdagen.

Många spekulerar nu kring vem ”SD-röstaren” är. Slående i debatten är att det sällan hänvisas till forskning, utan det är många antaganden, känslor och gissningar kring varför mer än var 10:e svensk är beredd att ge rasister mandat för att stifta våra lagar. Jag tycker att valstudior på olika håll borde göra ett bättre jobb med att bjuda in forskare och experter jämte samhällsdebattörer.

Det finns ingen skarp skiljelinje mellan den som är rasist och den som inte är det. Det är inte svartvitt utan en gråskala som skiftar i brunt. Utmaningen ligger i att vi alla lever i ett samhälle präglat av strukturell rasism. Inga partier och inga människor lever bortanför de rasistiska grundstrukturerna. Maktstrukturerna går igen i allt och är du inte utsatt själv så kräver det stora mått av ödmjukhet och lyssnande kring ditt privilegium, följt av kritiskt granskande och självrannsakan. Där är vi inte än. Vi måste börja där. Eller som Expo skriver: ” Sverigedemokraterna har vuxit för att de kanaliserar rasismen och intoleransen i det svenska samhället.”

Den växande fascismen i Sverige och Europa är mycket oroande och måste tas på allvar. Fascistiska rörelser har många gånger kommit till makten genom demokratiska val, men det gör inte deras politik demokratisk. Det är de andra partiernas ansvar att se till att SD nu inte får ökat inflytande i politiken. Mänskliga rättigheter måste stå i centrum för det samhälle vi bygger. Här har det civila samhället en oumbärlig roll att spela. De kommande fyra åren har hela samhället ett ansvar för att folkbilda och organisera sig. Just nu känns det tungt men det går att förändra, vi har inget annat val.

Freds- och säkerhetspolitiken har varit väldigt frånvarande i valdebatten. Sverige är ingen ö, vi lever i en globaliserad värld, det borde framgå tydligare. Ska vi vara ett land som bidrar till mer vapen och militära lösningar i världen. Eller ska vi vara ett land som går före, som står för människovärdet och som verkar för icke-militär förändring?

För IKFF innebär valet att vi kommer få nya ministrar som ansvarar för de områden vi arbetar med inom utrikes-, säkerhets- och biståndspolitiken. Nya kontakter ska tas, ny politik granskas och viktigare än någonsin ska vi vara en stark röst som ställer krav på våra folkvalda att leva upp till våra förväntningar. Vi driver fredens röst, försöker förse dig som vill engagera dig med kunskap och information, vi diskuterar och ställer krav, varje dag under åren mellan valen. Det är det vi kommer fortsätta med.

Sörj och var arg. Sedan – organisera dig. Humanisera din omvärld istället för att avhumanisera den. Bli medlem i flera föreningar som står upp för mänskliga rättigheter. IKFF ställer krav på att Sverigedemokraterna inte ska få diktera Sveriges politik i vår omvärld. Mer än någonsin behöver vi kunna säga att vi talar för många.

För 15 kronor i månaden kan du stärka IKFF:s röst för fred och kvinnors rättigheter. Bli medlem idag.

Ps. Innan valet sammanställde vi, tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen, partiernas politik på sex områden som rör fred och säkerhet. Du hittar sammanställningen på Fredspolitik.se. Där kan du läsa vad partierna tycker och vilken politik som de har gått till val på. Håll partierna och politikerna till svars för löften och visioner om jämställdhet, fred, och nedrustning – det tänker vi göra!

Ovärdigt om asylrätten

Politiken inför riksdagsvalet har på många sätt kokats ned till siffror och budgetar. Vapenexport diskuteras utifrån arbetstillfällen (ett argument som inte ens håller) istället för utifrån vilken roll Sverige vill ha i världen. Flyktingmottagande kokas ned till ekonomi och ”return on investement” istället för från utgångspunkten som borde vara självklar: solidaritet, internationell rätt, och medmänsklighet. Asylrätten är okränkbar!

Det är inte många dagar sedan Sveriges finansminister vid en omdiskuterad presskonferens lade fram siffror om att de många konflikthärdarna runt om i världen innebär att fler människor kommer att behöva skydd i fredligare delar av världen, såsom i Sverige. Det var finansministern som presenterade denna information, efter att utrikesministern gjort en exposé över hur världen ser ut. Detta motiverades med att budgetföljderna skulle bli omfattande, något som till och med fick Konjunkturinstitutet att undra vad det var frågan om. Att det var just finansministern som höll denna presentation satte ekonomin i fokus, inte de människor som just nu är i ett stort och akut behov av skydd.

Idag skrev också KDU:s ordförande Sara Skytterdal en artikel i Dagens Nyheter om flyktingmottagande och kostnader. Det är ovärdigt. Sverigedemokraterna ser ut att växa och det politiska samtalet har förskjutits och avsevärt närmat sig SD:s.

I stället för dessa diskussioner som är anpassade till SD:s agenda behövs politiker som orubbligt står upp för mänskliga rättigheter och politisk handling. Det behövs för att människor som flyr krig och förtyck ska kunna ta sig till Sverige och andra länder inom EU lagligt och säkert för att söka asyl. Så är det inte idag. Bara under Sveriges sommarsemester har nära 2000 flyktingar drunknat i Medelhavet på grund av EU:s murar mot omvärlden. 2000 människor.

Samtidigt konstaterar jag att det inte är alla miljarder som får en presskonferens av regeringen följd av en lång debatt om hur vi ska ha råd. Idag, fredag, presenterades nyheten att regeringen, med Socialdemokraternas stöd, beslutat att stå fast vid köpet av den nya JAS Gripen. Detta trots att Schweiz nu sagt nej till att vara med i projektet. Att ett eller flera andra länder skulle vara med och dela på utvecklingskostnaden var tidigare ett motkrav eftersom affären annars skulle riskera att bli för dyr. Men Schweiz röstade nej till JAS-köp och Brasilien har inte bestämt sig, och även om de tackar ja betyder inte det att de vill bidra till att utveckla planen. Regeringen vill dessutom köpa 70 plan, istället för de tidigare 60 stycken.

Med andra ord vet ingen hur mycket planen kommer att kosta. När SvD frågar vill försvarsminister Karin Enström i nuläget inte specificera hur många miljarder extra utvecklingen går på. 2012 diskuterades dock summor i storleksordningen 90 miljarder för 60 plan, fast det var innan Schweiz sa nej. Det handlar alltså om miljardsummor som vi inte vet hur stora de kommer att bli.

Det är dags för skärpning i politiken. Vi kan inte välja bort människor som behöver komma till vårt land för att fly från våld, krig och död. Men vi kan välja bort att bidra till fortsatt upprustning, att beväpna diktaturer och att anpassa oss till fascistiska rörelser.

I skuggan av våldet fortsätter kampen för fred i Nigeria

I våras var det många som för första gången hörde talas om våldet och konflikten i Nigeria. I april kidnappades fler än 200 flickor från sin skola av den väpnade gruppen Boko Haram. Demonstrationer och kampanjer arrangerades i flera länder och spred sig i sociala medier efter att nigerianska aktivister och anhöriga startat uppropet #Bringbackourgirls. Protesterna blev snabbt en internationell nyhet. Sedan minskade uppmärksamheten i omvärlden. Men konflikten tystnade inte och flickorna har fortfarande inte hittats.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Knappt två månader efter kidnappningen skedde fyra självmordsattacker under loppet av en vecka. Självmordsbombare är en ny och ovanlig företeelse i Nigeria och de här attackerna utfördes dessutom av fyra tonårsflickor. Skräcken och spekulationerna spred sig i landet. Kunde det vara så att Boko Haram använde de kidnappade flickorna som levande bomber? Regeringen avfärdade sådana påståenden med att inga bevis pekade på detta. Men det nigerianska folkets tilltro till regeringen gällande hanteringen av kidnappningen och Boko Haram är överlag väldigt låg. President Goodluck Jonathan gick först nyligen med på att träffa de anhöriga till de kidnappade flickorna efter att den pakistanska aktivisten Malala Yousafzai uppmanat till detta. Soldater och anhöriga har även uttalat sig om att regeringsstyrkorna inte är starka nog för att ta sig an Boko Haram. Samtidigt fortsätter regeringen att påstå att läget är under kontroll. Det är ett försök att tysta och dämpa allvaret kring konflikten som pågår framförallt i norra delen av landet.

Enligt Amnesty har fler än 4000 människor, majoriteten civila, dödats på grund av konflikten i Nigeria bara i år. (Här kan du se en de attacker som skett sedan 2008 fram till idag). Bönder och deras gårdar attackeras systematiskt av Boko Haram i den nordöstra delen av landet vilket leder till att de tvingas fly den region som försörjer majoriteten av landets befolkning med mat. Efter Syrien och Colombia är Nigeria det land med flest internflyktingar. Cirka 3.3 miljoner människor är på flykt i landet på grund av våldet. Människor tvingas inte bara fly sina hem och städer utan även över landets gränser för att söka skydd. Konflikten är regionaliserad och våldet sipprar över till grannländerna. Till exempel kidnappades nyligen Mrs Ali, vars man är Kameruns vice premiärminister, av Boko Haram.

Nästa år är det val i Nigeria och ju närmare valet kommer desto mer ökar risken för fullskaligt krig i landet. Konflikten är extremt politiserad. Nuvarande regering och opposition använder sig av Boko Harams attentat för att vinna politisk makt. Genom att sprida egna konspirationsteorier beskyller de varandra för konflikten. Konflikten bottnar dock i stora sociala orättvisor, bristande demokrati och ett våldsamt förflutet av kolonialism och inbördeskrig. För att öka sin makt försöker krafter som Boko Haram att med våld driva fram och skapa en etnisk och religiös konflikt som spär på motsättningarna ytterligare. Fastän de anspelar på religion återfinns såväl kristna, muslimer och andra grupper bland Boko Harams offer.

Många intressanta idéer diskuterades under mötet.

IKFF Nigeria, DR Kongo, Kamerun och Ghana möttes tidigare i år för att diskutera regionala utmaningar och lösningar.

Det civila samhället i Nigeria fortsätter sin kamp. #Bringbackourgirls-demonstrationer och protester mot våldet fortsätter över hela landet. Våra kollegor i IKFF Nigeria fortsätter att verka för fred i landet genom att lyfta det konfliktförebyggande arbetet och grundproblemen. De sliter för att nå ut till så många som möjligt innan valet med budskap om vikten av nedrustning och kvinnors deltagande i fredsprocessen. Flera kvinnliga röster behövs i valet och fler kvinnor behövs på politiska poster. IKFF Nigeria tillsammans med IKFF i DR Kongo, Kamerun och Ghana diskuterar dagligen strategier för att stärka det konfliktförebyggande arbetet i regionen.

Regionalt och internationellt stöd är avgörande för Nigerias framtid. Nigeria har nu gått om Sydafrika som kontinentens starkaste ekonomi och är därmed ännu mer attraktiv som handelspartner för resten av världen. Men vi har ett ansvar, vi kan inte ignorera att en väpnad konflikt och brutala brott mot mänskliga rättigheter sker. Nigeria är Sveriges näst största handelspartner i Afrika söder om Sahara men vi hör aldrig om hur det sätts någon press på landet i konflikthantering, korruption och fattigdomsbekämpning. Det finns även många frågor kring vems intressen som prioriteras vid handeln, Nigerias eller Sveriges och EU:s?

Inför valet i Nigeria 2015 måste Sverige och andra partners intensifiera arbetet för att konflikten och våldet ska upphöra istället för att spridas till resten av landet. I Sverige försöker vi i IKFF öka stödet till den nigerianska fredsrörelsens arbete genom vårt nära samarbete med vår systersektion i landet.

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

Är livet mindre värt på avstånd?

Jag försöker hitta orden för att skriva det här, mitt första blogginlägg efter sommaruppehållet. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Under de senaste månaderna har krig och konflikter rasat i många delar av världen. Flera gånger har jag varit tvungen att sätta mig ned för att andas, när nyhetsrapporteringen har träffat mig rakt i magen.

Gaza, Irak, Syrien, Nigeria, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Ukraina, Libyen. Många nämnda, många inte nämnda, men inte glömda.

Tusentals människor som dör och plågas, förlorar sina anhöriga, på grund av vad? Att vi fortfarande håller fast vid en politik som sätter andra intressen före människors säkerhet. Att vi fortfarande prioriterar fel. Att det system vi byggt upp reagerar för sent och av fel anledningar.

Ett av de tillfällen när nyheterna nådde rakt in i hjärtat var när jag satt i bilen. Jag var på väg till en begravning. Medan Eko-journalisten redogjorde för de senaste dödsfallen i konflikthärdar som rasade grät jag. Det blev så tydligt hur saknad den person som skulle begravas några timmar senare skulle vara och hur viktig ceremonin och sorgen är vid en förlust. Och hur den saknaden inte är mindre efter någon enda person som nu dött eller saknas i de konflikter som rasar. Men där berövas många gånger människor på ceremonierna.

Vi avhumaniserar och distanserar, värderar livet mindre på avstånd. (Läs denna intervju med Judith Butler).

Vi räcker inte till allt. Men du kan göra något.

Jag vill särskilt lyfta fyra saker:

1. Stå alltid upp för den internationella humanitära rätten
Oavsett var konflikten pågår så finns det regler som ALLTID gäller för krigföring. Den internationella humanitära rätten har grundläggande principer som gäller oavsett vilken typ av konflikt det gäller. I Gaza har Israel begått fruktansvärda folkrättsvidriga handlingar. Även Hamas bryter flagrant mot folkrätten. Under tiden hade den 10 augusti 1767 palestinier dödats, varav över 400 var barn. Två israeliska civila, en utländsk person och 64 israeliska soldater.

IKFF på internationell nivå (WILPF) skrev i juli till FN:s säkerhetsråd och fördömde attackerna mot Gaza. Våldet och ockupationen måste upphöra och ansvar för brott mot den internationella rätten måste utkrävas. IKFF kräver även att kvinnor inkluderas i konfliktlösning och fredssamtal i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1325.

Det faktum att humanitär hjälp inte når fram i en stor del av konflikterna såsom i Irak och Syrien är oacceptabelt och olagligt. Särskilt Röda Korset har ett särskilt mandat som gör att de aldrig, aldrig får attackeras. Långsiktigt försöker IKFF också genom påverkansarbete stärka genusmedvetenheten i den humanitära hjälp som faktiskt når fram med större förståelse för hur kvinnor och män drabbas olika och vilka olika skyddsbehov som finns.

Vi kan ställa krav på att den internationella rätten ska gälla. Att inte följa internationell rätt måste få tydliga konsekvenser. Sverige ska alltid stå upp för den humanitära rätten, oavsett vem eller vilka förbrytarna är.

Säkerhetsrådet lyckades faktiskt anta en resolution under sommaren om att humanitärt stöd måste släppas in i Syrien från utanför landets gränser oavsett om den syriska regimen godkänner det eller inte. Det var ett litet steg i rätt riktning.

2. Börja hemma, med svensk vapenexport och svensk politik
Vi bör alltid börja hemma. Det pågår nu en utredning för att se över reglerna för svensk vapenexport. Utredningen tillsattes efter den arabiska våren och avslöjandena om Sveriges planer på ”försvarssamarbete” (vapenfabrik) i Saudiarabien. Förhoppningsvis kommer kommittén presentera förslag som innebär striktare regler för exporten.

Men oavsett regelverket så kommer svensk krigsmaterielindustri alltid innebära att vi producerar, testar och deltar aktivt i en industri som främjar och främjas av väpnade konflikter. Till exempel har drönare som utvecklats med israelisk förlaga, och med Israel Aerospace Industries som underleverantör, testflugits på en svensk testbana i Norrland 2002. Samma drönare har senare utvecklats än mer och beväpnade drönare används nu över Gaza. En missil från en israelisk drönare dödade bland annat en anställd på en av Diakonias samarbetsorganisationer när han försökte få fram vatten till bombade bostadsområden i Gaza.

3. Rösta för fred i riksdagsvalet
Valet i september är en oerhörd möjlighet att rösta för en politik som står upp för fred från ett bredare perspektiv. En verklig fredspolitik tar sig an grundorsakerna, innan det kriser uppstår. Genom din röst kan du ta ställning för ett parti som tar ställning för att ändra grundförutsättningarna för fred och hållbar utveckling. Du kan läsa mer om partiernas fredspolitik här.

FREDSPOLITIK VYKORT_WEB smal

Svenska Freds har också frågat ut kandidater om hur de ställer sig i frågan om svensk vapenexport här.

4. Fokus på fredsaktivister

FN:s säkerhetsråd har på många sätt varit låst sedan Libyeninsatsen och sprickorna har fördjupats av krisen i Ukraina. Det får konsekvenser för hela vår omvärld.

Vår internationella generalsekreterare Madeleine Rees arbetar nu intensivt för att samla och hitta de krafter som kämpar för fred i Ukraina och Syrien. Det är min sista och fjärde punkt. Mitt i det som kan kännas förtvivlat mörkt påminner jag mig själv, och er, om att det finns motkrafter.

Det finns de människor, inte minst kvinnor, som kontinuerligt kämpar för en fredlig lösning. Som vägrar ge upp tilltron att det går att lösa konflikter utan våld. Jag har hittills inte stött på något konfliktområde där det samtidigt inte finns, en ofta osynliggjord, fredsrörelse.

Ge gärna stöd till någon av de många organisationer som nu kämpar för att lindra lidandet. Därefter får du gärna ge en gåva till någon av alla de organisationer, som IKFF, som före, under och efter kriser försöker utrota grundorsakerna till krig. Det är möjligt. Vi måste göra det möjligt.

Vi är inte längre tacksamma för era ord

För två månader sedan blev över 200 skolflickor kidnappade i nordöstra Nigeria. Jag skrev om det här. Bilder på demonstrationer spred sig snabbt på sociala media under hashtaggen #BringBackOurGirls. Ministrar som tidigare varit tysta om konflikten i Nigeria kände sig nödgade att tala och den nigerianska regeringen erbjöds stöd från flera håll.

Våld och konflikt har härjat i norra Nigeria sedan långt innan just denna kidnappning. Attacker och kidnappingar fortsätter att drabba människor i nordöstra Nigeria, långt oftare och värre än vad du hör talas om i media.
Men det finns motkrafter till extremismen och våldet. I det civila samhället förs kampen för fred och jämställdhet. IKFF Nigeria arbetar hårt för att våldet inte ska fortsätta eskalera och spridas. Risken är uppenbar eftersom Nigeria går till val nästa år.

Ett av IKFF Nigerias mål är att öka nigerianska kvinnors säkerhet och makt i samhället, det är vårt mål över hela världen, i konflikter och i länder med fred. Därför var IKFF Sverige tillsammans med kollegor och partners från bland andra DR

IKFF:are på seminarium på konferensen i London.

IKFF:are på seminarium på konferensen i London.

Kongo, Colombia, USA, Schweiz, Syrien, Bosnien och Ukraina på plats i London för ett par veckor sedan för att delta i ”End Sexual Violence in Conflict Summit” . Storbritanniens utrikesminister William Hauge och FN:s speciella sändebud Angelina Jolie bjöd in närmare 2000 deltagare från 129 länder för att besluta om konkreta steg för att stoppa konfliktrelaterad sexualiserat våld.

De flesta ministrarna på mötet i London var i retoriken rörande överens om att kvinnor och kvinnorättsorganisationer måste få mer makt. Det är omöjligt att stoppa det sexualiserade våldet utan att bryta patriarkala system; kvinnor och kvinnorättsorganisationer måste få makt i förhandlingar om fredsavtal, när ett samhälle byggs upp efter krig måste resurser fördelas jämställt vad gäller politisk makt och pengar.

”We should not have to be reminded, as governments, that women must have a seat in every forum of decision –making, and it should not be the uphill struggle that it is to overturn the habits of centuries and establish new precedents and norms for full female participation.” sa William Hague.

Men när det verkligen gäller att ta kampen, som riskerar att bli obekväm, och fatta dagliga beslut om att stå upp för kvinnors plats vid förhandlingsborden, ja då blir det plötsligt fruktansvärt tyst. På samma dag som Londonmötet om sexualiserat våld i konflikter arrangerades ägde ett annat möte rum i samma stad. Politiska ledare från Nigeria, Kamerun, Tchad, Niger och flera länder samlades i London med representanter från EU och USA för att diskutera hur Boko Harams våld i Nigeria ska stoppas.

Det är uppenbart att kvinnor och kvinnoorganisationer måste vara representerade på ett sådant möte för att befolkningens olika erfarenheter ska inkluderas. IKFF Nigeria arbetade hårt för detta. Trots detta fick inga kvinnoorganisationer delta på mötet. IKFF Nigeria skrev tillsammans med flera andra kvinnoorganisationer ett öppet brev, för att i alla fall föra fram sitt budskap till mötet.

William Hauge, utrikesminister Storbritannien.

William Hauge, utrikesminister Storbritannien.

Arrangörerna av mötet höll initialt med. Kvinnor borde delta och olika erfarenheter måste finnas med i besluten. Men sedan hände det som nästan alltid verkar hända. Arrangörerna kom fram till att det inte var ”lämpligt” att låta kvinnor från civilsamhället i Nigeria delta.

De kunde inte ens dra sig till att sprida eller läsa upp det öppna brevet.

Låt mig berätta vad som inte är lämpligt, logiskt eller på något sätt legitimt. Det är att fortsätta på samma sätt som hittills har misslyckats, om och om igen. Att tyst acceptera att män har monopol på säkerhetspolitik och att därmed exkludera halva jordens befolknings erfarenheter, när det verkligen gäller. Det fungerar inte.

”We – Nigerian women – have more on-the-ground experience. We live these realities; to us these are the issues we breathe, the fears we experience every day.” Så sa ordföranden för IKFF Nigeria, om mötet i London. IKFF Nigeria tillhör dem som arbetar varje dag för att fler personer ska engagera sig i arbetet mot våldet, genom utbildningar, genom påverkansarbete, genom kampanjer för att kvinnor ska kandidera till maktpositioner.

I sådana här stunder blir jag lika arg som jag blir övertygad om att vårt arbete behövs. Det måste bli slut på en politik som bygger på läpparnas bekännelser. Vi är inte längre tacksamma för era ord. Utan handling är de inte värda någonting.

 

Blandade känslor efter Nordiskt Forum

Nu är jag tillbaka i Stockholm efter fyra intensiva dagar på Nordiskt Forum – New Action on Women’s Rights i Malmö. Det tar ett tag att smälta så många upplevelser och intryck.

Vi åkte till Nordiskt Forum för att prata antimilitarism. För oss handlar antimilitarism om att kritisera hela det patriarkala, våldscentrerade säkerhetspolitiska system som råder idag. På forumet var det många som var nyfikna på IKFF och många IKFF:are var stolta över att vara del av den antimilitaristiska kampen! Jag träffade människor som efter att ha lyssnat på våra diskussioner och mitt tal (5h och 11min in i klippet) för första gången i sitt liv börjat reflektera över militarisering av samhällen, hur normaliserat det är, och vad det gör med oss. Hur vi ser det som självklart att vi ska lösa konflikter med våld, till exempel. Det är stort och omtumlande tycker jag, att vi får bidra till att människor tänker på nya sätt. Tack alla ni som valde att lyssna och vara nyfikna! Vi hoppas att ni vill fortsätta diskutera med oss.

IMG_0851

Cynthia Enloe talar i arenan på Nordiskt Forum.

Nordiskt Forum hade bjudit in Cynthia Enloe att delta som talare. Hon är professor på Clark University och medlem i IKFF:s internationella akademiska nätverk. Cynthia är en av de främsta och skarpaste tänkarna kring militarism ur ett feministiskt perspektiv. Hon visar hur den påverkar kvinnors liv runt om i världen. Vad som helst kan bli militariserat och vi får aldrig sluta vara nyfikna, säger hon. Varför tar vi saker, som att människor har fiender, som självklara?

Under forumet arrangerade vi seminariet Women’s Power to Stop Fascism, ett samtal mellan idéhistorikern Edda Manga och Cynthia Enloe. Vi ville sätta fingret på fascismen, hur den hotar vår demokrati och de mänskliga rättigheterna. Men också hur den normaliseras genom att fascistiska partier förskjuter agendan. De ideologiskt fascistiska partierna är i minoritet vilket innebär att det är tystnaden från majoriteten som är det farligaste. Vi måste hela tiden vara på vår vakt för att stoppa rasistiska, sexistiska, homofoba och transfoba värderingar från att bli normaliserade och vi måste arbeta på alla fronter för att människor inte ska välja sådana organisationer och partier. Det är vårt jobb som feminister.

Edda Manga och Cynthia Enloe på vårt seminarium Women's Power to Stop Fascism.

Edda Manga och Cynthia Enloe på vårt seminarium Women’s Power to Stop Fascism.

Många av er har nog läst om att Norges jämställdhetsminister Solveig Horne, som tillhör Framskrittspartiet, var uppe på scenen och deltog i forumets avslutningsceremoni. Jag satt i publiken och blev väldigt överraskad över detta. IKFF har inte suttit med i styrgruppen för forumet. Samtidigt är vi som medlemmar i Sveriges Kvinnolobby medarrangörer till hela arrangemanget. Vi var inte informerade om upplägget och beslutet att bjuda in Horne. Eftersom detta rörde just Framskrittspartiet, borde diskussionen självklart ha nått alla medlemsorganisationer. Vi kommer att vara mer på vår vakt framöver för att ta diskussionen i alla forum där den behövs.

Fremskrittspartiet är ett rasistiskt, sexistiskt, homo- och transfobiskt parti som inte hör hemma på ett forum om jämställdhet och feminism. Särskilt med ett upplägg som inte ifrågasätter och blottlägger deras politik, vilket tyvärr var fallet under avslutningsceremonin på Nordiskt Forum. Partiet har bland annat verkat för tvångsdeporteringar av romer. Horne har uttalat att hon tycker att ansvaret för våldtäkt ligger lika mycket hos offret som hos förövaren. Den norska regeringen, där partiet ingår, har nyligen också öppnat upp för kommunala förbud mot tiggeri. Horne skulle aldrig ha bjudits in.

En sak som jag bär med mig från Nordiskt Forum, och från den kritiska debatt som nu förs, är att det inte finns någon immunitet mot normalisering av förtryckande idéer och system. Men lika viktigt är att det alltid finns varningssignaler i form av kritik från någon som ser andra saker, har mer kunskap och andra erfarenheter än den som har tolkningsföreträdet. För varje feminist som upplever sig exkluderad på grund av maktstrukturer inom rörelsen, kommer vi ett steg längre bort från målet. Signalerna måste fångas upp och debatten måste föras. Så länge vi driver den med ett gemensamt mål – frihet från förtryck och diskriminering och feministisk frigörelse för alla – är konflikter lika oundvikliga som de är nödvändiga. Det är hur vi hanterar dem som är nyckeln.

Jag är mitt i denna diskussion hoppfull. Inte minst över att reaktionerna i Sverige varit så starka. Det visar att det finns en kraft, en organisering och ett motstånd mot normaliseringen. Fremskrittspartiet är i hög grad normaliserat i Norge, de sitter i regeringen. Sverige får aldrig gå samma väg. Vi kanske till och med kan väcka tankar i våra nordiska grannländer. Bara i det, har Nordiskt Forum tjänat ett viktigt syfte.

Phumzile Mlambo-Ngcuka, verkställande direktör UN Women tillsammans med vår generalsekreterare Josefine Karlsson.

Phumzile Mlambo-Ngcuka, verkställande direktör UN Women, tillsammans med vår generalsekreterare Josefine Karlsson.

IKFF:s roll är att ringa i alarmklockan för den normalisering som sker kring militarisering. Under Nordiskt Forum var vårt budskap att många av de frågor som diskuterades går att lösa. Barnmorskors sönderstressade arbetssituation, brist på skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor, konflikter som verkar ändlösa, fattigdom och klimathotet. Men då måste dessa frågor prioriteras. Det gör inte världens ledare idag. Prioriteringar syns i ekonomin, det är bara att följa pengarna. Varje år lägger regeringar världen över sammanlagt 1750 miljarder dollar på militära utgifter. Den här summan motsvarar 2500 år av UN Womens budget, det organ i FN som har ansvar för kvinnors rättigheter.

Det är så tydligt. Det som prioriteras är militären och vapenindustrin, manligt dominerade branscher som genomsyras av maskulinitetsnormer och inpräntade föreställningar om att väpnat våld eller hot om våld är ett bra sätt att lösa konflikter på. Vi feminister måste protestera. Vi måste ta vår egen säkerhet på allvar och göra motstånd mot prioriteringar som värderar människors säkerhet olika beroende på till exempel könstillhörighet.

Ibland förhåller sig kvinnorörelser och feministiska rörelser allt för mycket till de rådande spelreglerna. Vi måste bli mycket mer kritiska mot hela systemet. Det går inte att ”skydda” kvinnor genom militarism som genomsyras av maskulinitetsnormer kring kön och våld. Det bästa sättet att stoppa konfliktrelaterat sexuellt våld, till exempel, är att stoppa väpnade konflikter, bekämpa patriarkala strukturer och öka kvinnors makt. Det är den målbilden som feminister ska ha.

Att det antimilitaristiska perspektivet inte är självklart inom kvinnorörelsen och de feministiska rörelserna vet vi, och det märktes även på Nordiskt Forum. Vi är samtidigt glada över att slutdokumentet innehåller skrivningar om nedrustning. Så här står det:

De nordiska regeringarna främjar fredsi­nitiativ, minskar militärutgifter, slutar sälja vapen som i hög utsträckning drabbar barn och kvinnor, och tillsätter nedrust­ningsambassadörer och förstärker sitt aktiva arbete med att avskaffa kärnvapen.”

Anna, Hanna och Lina står i vår monter. Vår tidigare praktikant Johanna hälsar på.

Anna, Hanna och Lina står i vår monter. Vår tidigare praktikant Johanna hälsar på.

Visst är det så att IKFF hade velat gå längre kring de här skrivningarna. Den nordiska kvinnorörelsen måste ta ansvar för hur våra länders beslut och agerande påverkar andra delar av världen. Att våra länder stödjer diktaturer och övergrepp mot mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors, genom vår vapenindustri är oacceptabelt. Vi tycker att den feministiska rörelsen ska vara emot all vapenexport, till exempel, och vi arbetar för att kärnvapen helt enkelt förbjuds genom ett nytt internationellt avtal. Det hade vi gärna sett i dokumentet, men vi var flera som skulle kompromissa. Det är bra att antimilitarismen finns med och vi kommer att fortsätta arbeta för detta!

Jag tar med mig så mycket från Nordiskt Forum. Jag tar med mig upplevelsen av att plötsligt se Horne ta plats på scenen. Reaktionerna som följt, både mina egna och andras. Men jag tar också med mig enskilda möten, lärdomar och kraften som

fanns på forumet, all aktivitet och alla seminarium, det nordiska samarbetet och våra medlemmar som gjorde ett fantastiskt jobb i vår monter. Jag vet att vi har kapacitet att föra flera kamper samtidigt, för förändring inåt och utåt. Jag tror de går hand i hand. Hela erfarenheten av Nordiskt Forum har bara gjort mig än mer övertygad om att det är möjligt.

Jag hoppas att debatten nu fortsätter. Jag hoppas på stora mått av nyfiket och ödmjukt lyssnande inom kvinnorörelsen i Sverige. Jag börjar med mig själv och IKFF. Vi ska fortsätta att ställa frågor kring vem som för talan på vems bekostnad, i Sverige och även inom vår internationella organisation. Cynthia Enloe har förklarat det väl: ”We never become feminists, it never ends, we are always becoming feminists”. Vi får aldrig stagnera.

Vi har en hel del kvar att göra som IKFF:are. Jag hoppas du är redo för utmaningen för nu är det Women’s Power to Stop War som gäller!

Red_pos_a global_dove

Stå upp mot den växande fascismen!

Resultatet från EU-valet är på flera håll fruktansvärt. Högerextrema, rasistiska och fascistiska partier vinner mark. Att gå till val och att välja är del av demokratin. Men många har använt sin röst för att försvaga just den demokratin och hota mänskliga rättigheter. Enligt Expo samlade fascistiska, högerextrema och högerpopulistiska partier i helgen tillsammans 77 mandat till EU-parlamentet. I Sverige fick Sverigedemokraterna 9,7 procent och två mandat. För första gången skickar Sverige ett parti med en rasistisk ideologi för att representera vårt land i Bryssel.

Du, jag och alla andra har ett ansvar för att lära oss av historien.  Varje dag måste vi arbeta för att stoppa den växande fascism som kan trasa sönder våra samhällen om den ges chansen. Det var inte så länge sedan Europa upplevde den grymhet som högerextrema och fascistiska rörelser skapar, även när de får makten genom demokratiska val. Vårt minne får inte vara så kort. 1935 varnade två ledande IKFF:are om utvecklingen i Europa. De uppmanade människor att stå upp mot det hat som växte sig starkare, framförallt mot judar i Tyskland. Nu varnar vi igen.

Många människor lever i en extremt utsatt situation i Europa. Romer som saknar allt vad som kan kallas skyddsnät blir utsatta för övergrepp både av andra medborgare och av stater. Människor som flyr krig och förtryck och utsätts för livsfara för att ta sig in i Europa. Runt 17 000 personer har drunknat i Medelhavet de senaste 20 åren på grund av bristen på lagliga vägar in i vår världsdel.  Kvinnors och hbtq-personers rättigheter inskränks mer och mer i nationalismens och fascismens fotspår.

Vi ska fortsätta att bygga band, i det lokala och mellan samhällen, som håller samman människor där fascisterna vill slita isär oss. Vi ska alltid stå upp för alla människors rättigheter och människans okränkbara värde. Som feminister har vi verktygen att skärskåda och kritisera det som kallas ”neutralt”. Till exempel kan vi sätta fingret på att det inte är en neutral handling att släppa in ett nazistiskt parti i svenska skolor. Det är en handling som förskjuter gränsdragningen. Vi måste vara uppmärksamma på avhumaniseringen. Partier som SD gynnas av att ytterkanten av den nazistiska och rasistiska rörelsen är så extrem och våldsam att de i sin tur kan framstå som ”normala” och ofarliga.

Jag tror på vår kraft att sätta emot och att bygga det demokratiska samhället. Annars skulle jag inte kunna göra det jag gör. Det senaste året har feministiska och antirasistiska krafter mobiliserat runt om i Sverige. Människor har rest sig upp, gått samman och vägrat vara tysta. Ett exempel är hur Feministiskt Initiativ, som för första gången nu tog sig in i EU-parlamentet, lyckades mobilisera en feministisk folkrörelse som nu skickar en romsk aktivist till Bryssel.

Genom att ta ställning och visar solidaritet kan du inspirera andra att göra detsamma. Emily Green Balch och Clara Ragaz skrev 1935 att vi måste göra aktivt motstånd för att inte bidra till förtrycket. Humanisera din omvärld, istället för att avhumanisera. Köp inga enkla sanningar och vägra ge upp.

Läs Expos sammanställning av högerextrema partier i valet här.

Läs Clara Ragaz och Emiliy Greene Balchs brev där de varnar för Hitlers framtåg i Europa här. Emily fick Nobels fredspris år 1946.

Bli medlem i IKFF, stå upp för fred, frihet och feminism.

 

Det löser sig säkert?

Under Folk och Försvars Sälenkonferens i januari i år lade ett av våra riksdagspartier fram ett förslag om en europeisk fredskår. Förslaget bygger på att EU-parlamentet sedan 1999 vid upprepade tillfällen rekommenderat att EU ska bygga en sådan kår. Det är ett accepterat faktum att mer behöver göras för att förebygga konflikter. Som den svensk-italienska diplomaten Staffan de Mistura sa häromdagen om det nya EU-fredsinstitut som han nu blir chef över: ”Många kriser, tänk på Ukraina, kunde kanske bli hjälpta om vi skulle, som en läkare, tagit hand om det före.”

Fredskåren skulle bland annat ha till uppgift att förhindra att konflikter eskalerar, och bidra till avspänning. Förslaget kom från Miljöpartiet. Det kan knappast ses som särskilt radikalt. MP föreslog inte att EU:s militära snabbinsatsstyrka skulle läggas ned. Snarare ska EU prioritera och tillföra lika mycket medel, prioritet och resurser för civilt fredsarbete.

Men reaktionerna lät inte vänta på sig. Försvarsminister Karin Enström (M) kritiserade förslaget för att vara ”naivt”. EU redan har flera instrument för krishantering, sa Enström, och det krävs militärer för säker utveckling. Debatten under Folk och Försvars rikskonferens kom istället att handla mycket om budgetförflyttningar, finanser och NATO-medlemskap. Det var som om idén om att förebygga konflikter ens inte fick plats vid denna årliga samling med Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang. Det är lika konstigt som det är oroande.

Beroende på världssyn skulle en kunna tro att Rysslands agerande i relation till Ukraina och andra i vårt närområde skulle leda till reflektion. I koppling till krisen arrangerade Folk och Försvar ett seminarium under rubriken (!) ”1989-2014: En parentes i kalla kriget?” Säga vad en vill om Folk och Försvars rubrik (som jag antar skulle provocera?), men för den som snabbt drar kopplingar till kalla kriget kanske det är dags att stanna upp och fundera kring vad som gick fel då. Hur hamnade vi där? Hur lätt leder upprustning till kapprustning?

I Sverige vaggar medierapporteringen mellan ett demoniserande av Ryssland – som på många sätt är befogat, givet den auktoritära utvecklingen i landet – och en svårföljd debatt om en försvarsmakt som inte har fått instruktioner om vad dess uppdrag är, fortfarande inte riktigt vet helt säkert, men som definitivt ska ha 100 miljoner eller 5,5 miljarder mer i budget – beroende på vem som tillfrågas.

Precis som de senaste partiledardebatterna så har den säkerhetspolitiska debatten fastnat i en ideologisk och visionslös diskussion. Senast idag hävdade socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson att försvarsberedningens arbete nu liknar budgetförhandlingar. Det leder till förenklade politiska utspel som inte sätts i en kontext. Förslagen blir svåra att granska ur ett större perspektiv om vad som är bäst för att långsiktigt uppnå fred och säkerhet.

Vad ska Försvarsmakten göra, om något? Och har det som hänt de senaste månaderna i samband med Ukraina lett till en så omfattande förändring av världsläget att Sverige helt ska tänka om vad det gäller prioriteringar?

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberesningen. Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen, en grupp riksdagspolitiker och sakkunniga som ska se till att försvarsbeslut kan gälla längre än en mandatperiod, har två gånger sagt i sina analyser av omvärldsutvecklingen att klimatförändringarna är ett av de största hoten mot Sverige och säkerheten. Men vad följden borde bli av detta har ingen av beredningarna svarat på. För även om hotbilden helt har förändrats så har Försvarsberedningen fortfarande inte i sina konsekvensanalyser tagit sig an något annat verktyg än det militära.

När den första rapporten släpptes förra året frågade jag ordföranden Cecilia Widegren vad som händer med alla de hot som inte kan lösas med militära verktyg? Svaret jag fick var ”Jag hoppas att de relevanta [riksdags]utskotten diskuterar de hoten”. Det hoppas jag innerligt också.

För medan Försvarsberedningen och debatten om Sveriges säkerhet stirrar sig blind på Försvarsmakten pågår en annan verklighet utanför JAS-planets fönster. En värld som kräver en aktiv säkerhetspolitik. En värld där Putins aggressiva politik inte var en överraskning och där människor kämpat för en annan utveckling länge – utan att deras budget och deras ”vapen” i form av journalistik, protester och krav på mänskliga rättigheter har nått några mediarubriker. Det är dessa aktivister som behöver vårt stöd även nu. De verkar under dödshot och har gjort så länge.

Om den svenska Försvarsmakten inte kan försvara Sveriges gränser längre än en vecka – vad är då nog? Två veckor? Hur mycket får det kosta? Var dras gränsen?

Jag skulle bli jätteglad om den rapport som släpps imorgon faktiskt handlar om säkerhetspolitik och inte bara om försvarsmakten. Vi ska ta utvecklingen i vår omvärld och vårt närområde på största allvar. Men det betyder idag insikter om globaliseringens konsekvenser och att militär upprustning riskerar att leda till kapprustning, i värsta fall på bekostnad av verkliga lösningar.

 

Det löser sig säkert

Det löser sig säkert

Förra året släppte vi Det löser sig säkert – civila samhällets skuggberedning till försvarsberedningen.

Samt skrev en artikel i Dagens Arena Hot i en globaliserad värld – det löser sig säkert.

 

 

 

 

 

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Anna Ek bloggar

Svenska Freds ordförande Anna Ek bloggar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 32 andra följare