Josefine Karlsson, tidigare generalsekreterare, tackar för sig

Det här inlägget känns lite vemodigt att skriva. Sedan några veckor arbetar jag inte längre som generalsekreterare för IKFF utan har börjat en ny tjänst som policyansvarig för resolution 1325 på Kvinna till Kvinna. Jag är oerhört stolt över vad vi tillsammans har uträttat i IKFF sedan jag började som praktikant hösten 2008.

Tillsammans har vi lyft den feministiska säkerhetspolitiken. Inte minst detta år har varit spännande, då den feministiska rörelsen har fått en enorm kraft till den nivån att till och med vår nyvalda utrikesminister säger att en feministisk utrikespolitik ska vara inriktningen de kommande fyra åren.

Jag har fått arbeta med fantastisk personal och oerhört engagerade medlemmar. Tillsammans har de gjort mitt jobb som generalsekreterare otroligt roligt. Det har många gånger varit utmanande, vi har stött och blött. Som fredsaktivister vet vi att konflikter alltid kommer att finnas, det är hur vi löser dem som är avgörande. Vi kämpar med stora målsättningar och små resurser, men vi uträttar stordåd. Som när vi förra året tillsammans med IKFF över hela världen lyckades övertyga världens stater om att inkludera genusbaserat våld i det globala vapenhandelsavtalet ATT. Jag tror inte att vi kommer att förstå på många år hur historiskt och viktigt det är.

Mitt arbete har sträckt sig från militariseringen av Vättern och västkusten till ett nära samarbete med våra systersektioner över hela världen. IKFF i Nigeria, DR Kongo och Colombia har lärt oss så mycket om förutsättningarna och kampen för fred i ett dagligt motstånd. Vi har kunnat bidra med resurser och erfarenheten av organisation och föreningsarbete. Det är delar som ofta glöms bort. Men utan organisering blir arbetet kortsiktigt och ensamt.

Jag går nu vidare till nya utmaningar. Jag fortsätter med samma frågor, som aktivist och i mitt dagliga arbete. Nu ägnar jag en tid åt att fokusera på en av alla de många frågor jag arbetat med under mina år på IKFF. Jag vet att ett sammanhang med den glädje, laganda och beslutsamhet som finns i vår organisation inte är lätt att hitta. Det är fortsatt mitt hem där jag lärde mig det jag kan om feministiskt fredsarbete.

Tack!

Josefine Karlsson, tidigare generalsekreterare IKFF

FN-möte i New York – IKFF som global aktör

”Det kommer att bli mer fokus på nedrustningsfrågor och vi ska driva en feministisk utrikespolitik”, sa Margot Wallström till pressen när hon tillträdde som utrikesminister.

Bara några dagar senare öppnade årets möte i FN:s generalförsamlings första utskott som behandlar nedrustningsfrågor och ett par veckor efter det var det dags för FN:s säkerhetsråds årliga debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet (resolution 1325).

Jag var på plats i New York för att delta vid generalförsamlingens och säkerhetsrådets möten och i år bevakade vi förstås särskilt huruvida regeringen skulle leva upp till löftena om en ny politik.

Nya bud i kärnvapenfrågan

Mötet om nedrustning drog igång bara några dagar efter att Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen i riksdagen. Sedan riksdagsvalet har diplomater och nedrustningsaktivister från andra länder gång på gång frågat oss om det skulle komma nya besked från Sverige. Det betyder att vi fortfarande ses som ett land som kan göra skillnad, trots att Carl Bildt nedprioriterade, eller ska vi helt enkelt säga ignorerade, frågan om kärnvapennedrustning under sin tid som minister.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

Här är jag på plats i FN:s säkerhetsråd för att lyssna på Sveriges uttalande i säkerhetsrådet.

FN-möten om nedrustning är sällan nagelbitare men den 15 oktober satt vi alltså för ovanlighets skull på spänn inför Sveriges första uttalande under den nya regeringen. Och visst var det början till en ny och starkare politik som presenterades. Uttalandet var modigare än på flera år och tog tydligare utgångspunkt i mänsklig säkerhet och humanitära värden. Äntligen kom beskedet att Sverige nu stödjer det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning. Det har IKFF arbetat för i flera år tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen. Här kan ni läsa vår reaktion på uttalandet.

Sverige gjorde även ett bra uttalande om autonoma vapen och Arms Trade Treaty (ATT), det internationella vapenhandelsavtal som IKFF arbetat för i flera år och som antogs i FN:s generalförsamling 2013. Sverige underströk till och med att regeringen särskilt välkomnar villkoren i ATT om att förebygga genusrelaterat väpnat våld och att stater mot bakgrund av detta måste uppdatera sina processer för riskbedömning innan vapenexport godkänns eller avslås.

Detta är frågor som IKFF drivit gentemot den förra regeringen och i vårt arbete gentemot KEX, kommittén i riksdagen som ska föreslå nya regler för vapenexport. Sveriges uttalande i FN förpliktigar till handling på hemmaplan och det rimliga vore att nu skriva in särskilda bestämmelser om en genusanalys i det nya svenska regelverket för vapenexport. Nu är det förvisso högst osäkert om KEX kommer att lägga fram sitt förslag i december så som tidigare beslutats, vi inte hört ett knyst från utredningen på lång tid. Men klart är att Sveriges nya regelverk för vapenexport, när det än kommer, måste innehålla stopp för export till stater där det genusrelaterade våldet är systematiskt och utbrett. Självklart innebär det att Sverige måste sluta exportera krigsmateriel till Saudiarabien, till exempel.

Summa summarum kom det alltså positiva besked från Sverige vid nedrustningsmötet i New York. Men det är bara en början. Vi vill att Sverige ska arbeta för ett förbud mot kärnvapen, anta skarpare regler för vår egen vapenexport samt i den biståndspolitiska plattformen inkludera stöd för att Arms Trade Treaty ska följas bland annat genom ekonomiska resurser till det internationella civilsamhällets arbete med detta.

Kvinnor, fred och säkerhet

Under min andra vecka i New York ägde den så kallade 1325-veckan ägde rum. Det är då säkerhetsrådet har sin debatt om agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Vid sidan av mötet håller det civila samhället och stater seminarier på samma tema för att diskutera hur vi kan komma vidare med arbetet.

Joy Oneysoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, IKFF Kamerun, diskuterar konfliktförebyggande arbete och kvinnors deltagande i regionen på ett event under FN:s möte i New York.

Till 1325-veckan i New York anslöt vår internationella handläggare Tove, ihop med representanter från IKFF i DR Kongo, Nigeria, Kamerun, Colombia och Nederländerna. IKFF:s partnerorganisationer från Jordanien, Libanon, Syrien och Libyen var också på plats för 1325-veckan. och tillsammans fick vi möjlighet att utbyta information och diskutera strategier för vårt arbete framöver. Alla som arbetar i en internationell organisation med begränsade resurser vet hur värdefulla dessa tillfällen är. Att få träffas och föra samtal som inte störs av stora tidsskillnader, internetuppkoppling som inte vill fungera, eller el som bara räcker i några timmar, är en nödvändighet för att bygga strategier och samarbeten och därmed stärka varandra i det fortsatta arbetet.

Sverige höll ett uttalande i säkerhetsrådets 1325-debatt som samtliga nordiska stater stod bakom. Temat för årets möte var flyktingar, sorgligt nog en mycket aktuell fråga idag. Över 50 miljoner människor är på flykt, den högsta siffran sedan andra världskrigets slut, varav 80 procent är kvinnor och barn. Under debatten presenterar länderna även sina generella prioriteringar och förslag kring agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

Som vanligt var reaktionerna efter Sveriges uttalande positiva. Även om inte heller dessa frågor stod på agendan för Carl Bildt under hans 8 år som utrikesminister, har Sverige upprätthållit en bra nivå när frågan debatterats just i säkerhetsrådet. Men nu hade jag ännu högre förväntningar, inte minst givet Margot Wallströms tidigare arbete med frågorna. Det ska vi ha på en regering som satt upp kvinnor, fred och säkerhet som en prioriterad fråga.

Var Sveriges uttalande då värdigt en feministisk utrikespolitik? Det innehöll en hel del viktiga poänger, till exempel om vikten av att arbeta med grundorsakerna till ojämställdhet, att kvinnor själva måste delta i utformandet av skyddsmekanismer och att 1325-agendan måste finnas med i andra FN-processer. Men till nästa gång hoppas jag få höra mer om de prioriteringar som våra systersektioner och partnerorganisationer lyfte fram vid våra möten i New York. Det handlar bland annat om att stärka det konfliktförebyggande arbetet på ett jämställt sätt, att stärka och stödja det civila samhällets arbete för fred och jämställdhet, även ekonomiskt, och att driva på för nedrustning och avmilitarisering som nödvändiga reformer för att stärka flickors och kvinnors säkerhet och förebygga väpnade konflikter. Det är så vi långsiktigt får stopp på de till synes hopplösa cykler av våld och konflikt som nu präglar Irak, Syrien, Afghanistan, Sydsudan och flera andra länder och som tvingar miljontals människor på flykt.

Genom att prioritera nedrustning och arbetet med resolution 1325 har Sverige nu en fantastisk möjlighet att bli den starkaste rösten i FN för fredsarbete som bygger på att konflikter och våld förebyggs och inte bara hanteras när det är för sent. I Kamerun, till exempel, arbetar vår kollega Sylvie för att skapa uppmärksamhet kring Boko Harams ökande närvaro i landet och den allmänt tilltagande risken för konflikt.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie Jacqueline Ndongmo, ordförande IKFF Kamerun, Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige, Annie Matundu Mbambi, ordförande IKFF DR Kongo, i väntan på den öppna debatten i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet.

Sylvie berättade om en kamerunsk by som tidigare haft 4000 invånare där 16000 flyktingar nu har samlats på grund av konflikterna i regionen. Men regeringen i Kamerun vill inte se sig som ett land i risk för konflikt,. Sylvie möter brist på såväl erkännande som på ekonomiska resurser för att arbeta konfliktförebyggande genom gräsrotsarbete för kvinnors rättigheter, humanitärt stöd och fredlig utveckling som nu så akut behövs. Vi är otroligt glada över att IKFF nu har börjat byggas i Kamerun. Sedan flera år arbetar vi med vår systersektion i Nigeria men utmaningar är ofta regionala och därmed krävs regionala lösningar. Nu arbetar våra kollegor i Nigeria och Kamerun tillsammans för att stärka sitt arbete. Det är med kvinnor som Sylvie i tanken som vår fredspolitik ska byggas. Det kommer IKFF att påminna den nya regeringen om så ofta vi bara kan.

Här kan ni se seminariet Boko Haram and Cycles of Violence som Joy Onyesoh, IKFF Nigeria, och Sylvie Jacqueline Ndongmo, deltog i när vi var i New York.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF.

Nya regeringen stödjer det humanitära initiativet mot kärnvapen!

Ikväll höll Sverige ett anförande i FN:s generalförsamling i New York med ett mycket välkommet besked: Sverige stödjer det humanitära initiativet mot kärnvapen. Vi har tidigare skrivit om det humanitära initiativet och riktat hård kritik mot att alliansregeringen inte ville stödja detta. Att den nya regeringen ändrar riktning är ett viktigt skifte i nedrustningsfrågan och en tydlig markering från Sverige om att kärnvapnens humanitära effekter är så oacceptabla att mer tryck måste sättas på kärnvapenstaterna att nedrusta.

IKFF och Läkare mot Kärnvapen välkomnar beskedet. Som del i den internationella nedrustningskampanjen ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) arbetar vi för att så många stater som möjligt ska stödja det humanitära initiativet, som idag samlar över 125 stater, däribland Schweiz, Norge, Danmark, Bosnien och Hercegovina, Österrike, Nya Zeeland, Irland, Brasilien och Mexiko. Flera av dessa är stater som Sverige tidigare samarbetat med för kärnvapennedrustning.

Efter flera år av passivitet på nedrustningsområdet är det glädjande att den nya regeringen nu visar sig redo att återta en aktiv svensk position i frågan genom att betona det humanitära perspektivet. Det humanitära initiativet sätter rätt fråga i fokus: om kärnvapen används blir konsekvenserna för människor och miljö oacceptabelt grymma och omfattande. Därför måste världens kärnvapenstater börja ta ansvar och mycket mer aktivt arbeta för nedrustning. Det är även ett sätt att förhindra att kärnvapen sprids till fler länder.

Det kommer inte som någon överraskning att Sverige under den nya regeringen nu stödjer det humanitära initiativet. Beskedet är helt i linje med vad Socialdemokraterna lovade innan valet, både i riksdagsdebatter och i den skuggdeklaration som partiet lade fram i samband med den förra regeringens senaste utrikespolitiska deklaration.

Men det innebär alltjämt ett första steg mot en ny, starkare och mer aktiv riktning i den svenska nedrustningspolitiken. Sverige måste återigen bli ett land som letar nya lösningar, vågar pröva nya vägar fram, och tydligt markerar att kärnvapen är oacceptabla. Inte minst hoppas vi att detta är ett första steget mot en ny linje där Sverige tillsammans med andra kärnvapenfria stater tar makten att påverka och inte förlägger allt ansvar hos kärnvapenstaterna.

Det ska bli spännande att se hur Sverige kan öka samarbetet med stater inom det humanitära initiativet och om fler nu kommer att följa i Sveriges spår. Vi på IKFF och Svenska Läkare mot Kärnvapen har inför mötet i FN:s generalförsamling blivit kontaktade av flera diplomater och NGOs med frågan om den nya regeringen skulle ändra kurs och börja stödja det humanitära initiativet. När detta nu görs är det långt ifrån omöjligt att fler stater följer.

Nu uppmanar vi Sverige att visa på fortsatt handling, bland annat genom att aktivt delta i Wienkonferensen om humanitära konsekvenser av kärnvapen som äger rum i början av december. Där kommer viktiga diskussioner att föras kring hur det humanitära initiativet kan fortsätta växa och utvecklas. Sverige har en självklar roll att spela.

IKFF och Läkare mot Kärnvapen har vid flera tillfällen, som aktiva organisationer i ICAN, sagt att den självklara fortsättningen på det humanitära initiativet är att ett förbud mot kärnvapen förhandlas fram på basis av vapnens oacceptabla konsekvenser. Kärnvapen är inte i linje med humanitär rätt och det är dags att det internationella samfundet klargör detta genom ett förbud. Det är ett viktigt steg i processen för en kärnvapenfri värld.

Här kan du läsa Sveriges uttalande i FN.

PRESSMEDDELANDE: IKFF välkomnar Nobels fredspris 2014

2014-10-10 Stockholm

PRESSMEDDELANDE: IKFF välkomnar Nobels fredspris 2014

Nobels fredspris år 2014 tilldelas Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi för deras kamp för barn och ungas rättigheter. Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) välkomnar den norska Nobelkommitténs beslut. Att kommittén tilldelar priset till Yousafzai från Pakistan och Satyarthi från Indien är också en viktig markering mot makthavarna i en tid då spänningen mellan de två kärnvapenländerna har ökat och konflikten i Kashmir eskalerar.

Vi gläder oss inte minst över utnämningen av Malala Yousafzai som arbetar för flickors och kvinnors rättigheter. Yousafzai har stått upp för flickors rätt till utbildning och därmed deltagande i samhället. Genom Malala Fund stödjer hon flickors och kvinnors kamp för rättvisa runt om i världen, exempelvis i Nigeria. Priset kan därmed få en positiv effekt för gräsrotsaktivister globalt, säger Malin Nilsson, ordförande IKFF.

Prisets fokus ligger i år på barns rättigheter och utbildning och inte på nedrustning och fred som är fokus i Nobels testamente. För IKFF som arbetar med att synliggöra kopplingen mellan vapenspridning, kvinnors säkerhet och deltagande är dock kopplingen tydlig:

Malala Yousafzai historia och det brott hon utsatts för på grund av sin aktivism visar nödvändigheten i nedrustningsarbetet för att öka flickors och kvinnors säkerhet. Hotet mot kvinnorättsaktivister, inte minst i Pakistan, är mycket allvarligt och ett hinder för flickors och kvinnors deltagande. Spridningen av vapen förstärker säkerhetshotet, säger Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF.

Kampen mot extremism och för flickors och kvinnors rättigheter är centrala i kampen för demokrati och fred och är en del av det konfliktförebyggande arbetet. Yousafzai har dessutom lyft USA:s drönarkrig i Pakistan som drabbar civila och göder extremismen.

IKFF har sektioner i både Pakistan och Indien som arbetar för fred, nedrustning och kvinnors rättigheter.

För mer information och kommentarer, kontakta:

Elin Liss, kommunikationsansvarig IKFF: 0736 471 971, elin.liss@ikff.se

IKFF har sedan sitt grundande arbetat för nedrustning med särskilt fokus på kvinnors säkerhet och deltagande. IKFF har konsultativ status hos flera FN-organ och kontor i New York och Genève. Två IKFF:are har för detta arbete fått Nobels Fredspris, Jane Addams (1931) och Emily Greene Balch (1946).

Vapenexportuppgörelsen är en besvikelse

Igår presenterade Miljöpartiet och Socialdemokraterna en uppgörelse som gör mig besviken. Det handlar om försvarspolitiken och vapenexporten. På försvarsområdet ska miljarder och åter miljarder investeras i stridsflyg och u-båtar. Om vapenexporten säger överenskommelsen enligt Miljöpartiets hemsida att ”Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens om att vapenexportkontrollen gentemot icke-demokratier ska skärpas, inklusive följdleveranser och konsulttjänster. Försvarsexportmyndigheten (FXM) läggs ned.”

Att Försvarsexportmyndigheten läggs ned är i sig positivt. Den har haft till uppgift att främja svensk vapenexport, alltså en PR-myndighet för vapenindustrin finansierad med skattemedel. En sådan myndighet borde aldrig ha skapats av den förra regeringen och det är bra att den tillträdande regeringen vill lägga ned den. Dock återstår det att se hur stor förändringen blir i praktiken. Det får inte bli business as usual – nedläggningen borde signalera en ny inriktning där vapenexporten och stödet till denna ska minska.

Att ”vapenexportkontrollen gentemot icke-demokratier ska skärpas” är ingen nyhet. Den uppgiften finns redan med i direktiven för KEX, den nuvarande utredningen i riksdagen som ska ta fram just skarpare exportregler gentemot icke-demokratier. Vad är nytt? Socialdemokraterna och Miljöpartiet borde fattat en starkare överenskommelse. Miljöpartiet har gått till val på att stoppa vapenexporten till diktaturer, och Socialdemokraternas kongressbeslut säger att ”Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter.” Dagens uppgörelse är vagare och svagare.

Det är dock bra att skärpningen av exportkontrollen ska gälla även följdleveranser av vapensystem och konsulttjänster. Däri finns inte sällan kryphålen, och här är dagens överenskommelse vassare än det uppdrag som KEX sedan tidigare har fått. Men de nya regeringspartierna borde ta tydlig ställning för att KEX ska landa i förbud mot export till diktaturer, istället för vaga formuleringar om ”skärpning” av reglerna. På mottagarlistan för svensk vapenexport finns idag stater som halshugger kvinnor för ”häxeri”. Det är detta som står på spel. Självklart ska ingen sådan export äga rum överhuvudtaget.

Nej, MP och S, bättre än så här måste den nya regeringen vara på att sätta mänskliga rättigheter och demokrati först. Jag funderar också över vad som kommer att prioriteras ned i budgeten för att bekosta de här enorma investeringarna. Istället borde steg ha tagits i riktning mot en omställning av vapenindustrin till exempelvis miljöteknik.

Vapenexporten är den första frågan som nu riskerar offras och med den de människor som drabbas direkt och indirekt av exportens konsekvenser i länder. Det handlar om länder vilka, precis som Sverige nu gör, lägger pengar på upprustning istället för verklig säkerhet och utveckling. Det borde den nya regeringen motverka, och inte bidra till genom fortsatt export. Jag hoppas att den utlovade skärpningen av reglerna blir en riktig skärpning.

När denna diskussion nu drar igång vill jag även påpeka att vapenexport inte får, enligt lag, motiveras med arbetstillfällen. Trots detta lyfts det ofta som avgörande, av industrin själv, av facken, media och ibland även av politiker, dock då oftast outtalat. Men vapenindustrin är en dyr industri för staten. Jag vill se en utredning där Sverige ser över varför regering efter regering hållit en vidrig industri under armarna. Jag vill ha svart på vitt hur mycket varje sådant jobb kostar i form av investeringar, exportfrämjande till fattiga länder och diktaturer, forskningsstöd och upprustning. Lägg till det kostnaden i termer av Sveriges rykte, anseende och roll i vår omvärld. Efter skandalerna med Saudiarabien och Kina är det nödvändigt.

Sverige behöver en aktiv fredspolitik

Idag den 21 september är det den internationella fredsdagen. Med anledning av detta skriver vi tillsammans med företrädare för Svenska Freds och Kristna Fredsrörelsen.

Sverige behöver en aktiv fredspolitik 

Det behövs en kraftsamling från den nya regeringen för att bygga en stark svensk fredspolitik. Oavsett regeringsbildning måste politiken utgå från gemenskap och solidaritet och inte ge Sverigedemokraterna möjlighet att påverka varken direkt eller indirekt. Med anledning av att det idag den 21 september är den internationella fredsdagen presenterar vi som ledande organisationer i svenska fredsrörelsen gemensamma krav på svensk fredspolitik.

Sverige har levt i fred 200 år och har en historia av fredsarbete. Men världen har förändrats och så har även Sveriges politik och ansvar. Vår profil som fredsnation har falnat och det politiska fokuset har under det senaste decenniet präglats mer av militära insatser, så som i Afghanistan och Libyen, än av medling, konfliktförebyggande och nedrustning. Den förra regeringen har tydligt prioriterat att agera genom EU. Detta må i vissa frågor ha stärkt möjligheterna till påverkan, men regeringen förefaller ha prioriterat ner den egna rösten på bekostnad av vårt utrymme att vara en självständig, tydlig och konstruktiv röst för internationella fredsansträngningar och försoningsarbete. En stark svensk fredspolitik bör nu byggas utifrån följande prioriteringar.

  1. Förnyad bred satsning på medling och diplomati:

Insatser av Gunnar Jarring, Olof Palme, Jan Eliasson och Carl Bildt gav tidigare Sverige ett rykte som medlingsland. Idag satsas för lite resurser på förhandling och medling i krig och konflikter. Enbart någon enstaka diplomat på UD arbetar direkt med medling, medan vårt grannland Norge har en hel avdelning avsatt för medlingsinsatser. Sverige borde upprätta en ‘rapid reaction force’, en grupp av diplomater och medlare som snabbt kan anta medlingsuppdrag vid eskalerande konflikter och vid fredsförhandlingar.

  1. Tydligt fokus på global nedrustning:

Alva Myrdal, Maj-Britt Theorin, Hans Blix och Rolf Ekéus är några kända svenska nedrustningsnamn som påverkat politiken internationellt. Men idag spelar Sverige en mycket marginell roll i det globala nedrustningsarbetet. Sverige kan och bör axla en större roll i nedrustningsförhandlingar och genom utvecklingssamarbete ge starkare stöd till nedrustningsinsatser i konfliktländer.

  1. Kvinnors makt i fred- och säkerhetspolitik:

FN:s arbete för att stoppa sexualiserat våld i konflikter blev känt för många när Margot Wallström utnämndes till FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågan. Sverige är en stark aktör för kvinnors rätt till sin kropp oavsett var i världen de lever, inom det område som brukar kallas sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men nära kopplat till detta är kvinnors rätt till makt i de tyngsta säkerhetspolitiska frågorna, och då särskilt kvinnoorganisationer från det civila samhället i konfliktländer. Sveriges nästa utrikesminister bör därför göra stöd till detta arbete till en huvudfråga som en förutsättning för hållbar fred och säkerhet.

  1. Kraftig begränsning av svensk vapenexport:

Sverige är ett av de länder som exporterar mest vapen per capita i världen. Vi kan inte vara en stark röst för fred och nedrustning samtidigt som den ökande vapenexporten innebär att krigsmateriel från Sverige allt oftare säljs till länder i krig, till länder som grovt bryter mot mänskliga rättigheter, och till diktaturer som förtrycker sin egen befolkning.

  1. Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd:

De länder där fattigdomsbekämpningen går långsammast är länder som har genomlevt väpnad konflikt. 90 procent av de länder som drabbats av väpnade inbördeskonflikter på senare tid, har tidigare genomgått väpnad konflikt under de senaste 30 åren. Sverige har möjligheten att utveckla arbetssätt för konfliktförebyggande arbete som bryter sådana konfliktcykler. Detta är avgörande för att biståndets fattigdomsbekämpning ska bli framgångsrikt.

Vi lever i en global värld som Sverige både påverkar och påverkas av. Till skillnad mot vad många röster i samhället nu vill påskina hör vi ihop med människor över alla nationsgränser. Det förpliktigar oss att agera kraftfullt och ansvarsfullt för fred och mänskliga rättigheter överallt. För detta krävs en förnyad svensk fredspolitik.

Christoffer Burnett-Cargill, generalsekreterare, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Josefine Karlsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

Sofia Walan, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen

Den skotska folkomröstningen och kärnvapen

Idag sker den folkomröstning som avgöra om Skottland ska bli ett självständigt land eller inte. Debatten har handlat mycket om ekonomi och om hur skotsk självständighet skulle kunna påverka Europa i ett större perspektiv. Men omröstningen är också en fråga om de brittiska kärnvapnen. Om skottarna röstar ja till självständighet idag kan den brittiska regeringen bli tvungen att ta en väldigt obekväm debatt om varför de vill behålla sina kärnvapen och var vapnen ska förvaras.

Det skotska partiet Scottish National Party (SNP), som sedan valet 2011 har egen majoritet i det skotska parlamentet, driver att folket ska rösta ja till självständighet. SNP har även sagt att ett självständigt Skottland kommer att förhandla med den brittiska premiärministern David Camerons regering för att flytta Trident, det brittiska kärnvapensystem som idag är stationerat på skotsk mark några mil från Glasgow.

Den brittiska regeringen anser sig ha rätt till att behålla sina kärnvapen. Deras inställning är att Trident ska moderniseras under det kommande decenniet till en beräknad kostnad av över 200 miljarder kronor. Men med ett skotskt ja till självständighet kan Cameron hamna i en sits där han inte har någonstans att göra av sina massförstörelsevapen, eftersom en självständig skotsk regering kan säga nej till att vara kärnvapenvärd. Kostnaden för att bygga en ny kärnvapenbas i England uppskattas till mellan 30-40 miljarder kronor. Det finns med största sannolikhet få människor i England som skulle välkomna att kärnvapnen flyttas till en bas nära deras hemstad.

Debatten visar hur hycklande den brittiska kärnvapenpolitiken är. Camerons regering anser sig ha rätt att behålla Trident med argumenten att det saknas rätt villkor för nedrustning och att kärnvapen har en säkerhetspolitisk funktion. Samtidigt nukefreenow-620x310har samma regering sagt att potentiella kärnvapenbaser i England är en omöjlighet eftersom dessa skulle ligga nära befolkade områden. Det är hyckleri, inte bara med tanke på att Storbritannien sedan 1969 förvarat sina arsenaler några mil från Glasgow, utan också eftersom detta utgör ett uppenbart erkännande av att kärnvapen är ett oacceptabelt farligt vapen. Trident är inte säkerhetsskapande, det är ett hot.

Ett skotskt ja till självständighet skulle skapa just den situation som Cameron sagt sig invänta – förhållanden där det enda kloka och gångbara är att rusta ned istället för att investera ytterligare hundratals miljarder i Trident.

Vad världen behöver är fler modiga stater som Skottland kan visa sig bli, stater som vågar säga nej till kärnvapen och istället verka för deras totala avskaffande. De humanitära effekterna om kärnvapen används är katastrofala – det är ett oacceptabelt vapen. Och även om det blir ett nej, har kärnvapendebatten som skapats kring Skottlands omröstning visat att Storbritannien borde välja nedrustning framför upprustning.

Denna blogg har skrivits med Svenska Läkare mot Kärnvapen och är även publicerad på deras hemsida.

Don’t agonize – organize

Nu är det över, supervalåret 2014 som det så länge har talats om. Samtidigt är det nu arbetet börjar för oss. Efter månader fyllda av kampanjande, utspel och debatter där vi gjort vårt bästa för att lyfta den oftast bortglömda utrikes- och säkerhetspolitiken, så har vi nu ett resultat.

För mig är det stort att gå till val. Högtidligt. Jag kan vara frustrerad över svensk politik, i den här valrörelsen har det varit en otrolig avsaknad av ideologi. Tänk dig om vi fått se, om så bara en, partiledardebatt kring människovärde och samhällsbyggande, snarare än skattesatser och samtal om människor som kostnader. Jag röstade igår för fred och frihet.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för första gången genom förra valet 2010. Vi var många som vaknade morgonen efter med sorg i hjärtat. I helgens val ökade SD till nästan 13 procent. Ännu en gång vaknade jag med ett tryck över bröstet och gråten i halsen. Mer än var 10:e väljare valde att lägga sin röst på ett parti framväxta ur den nynazistiska vit maktrörelsen. Jag läser i Expressen att en av deras ledamöter till exempel är dömd för misshandel tillsammans med en lokal ledare för National Socialistisk Front. Den mannen ska nu inneha ett av Sveriges viktigaste uppdrag, när han representerar svenska medborgare i riksdagen.

Många spekulerar nu kring vem ”SD-röstaren” är. Slående i debatten är att det sällan hänvisas till forskning, utan det är många antaganden, känslor och gissningar kring varför mer än var 10:e svensk är beredd att ge rasister mandat för att stifta våra lagar. Jag tycker att valstudior på olika håll borde göra ett bättre jobb med att bjuda in forskare och experter jämte samhällsdebattörer.

Det finns ingen skarp skiljelinje mellan den som är rasist och den som inte är det. Det är inte svartvitt utan en gråskala som skiftar i brunt. Utmaningen ligger i att vi alla lever i ett samhälle präglat av strukturell rasism. Inga partier och inga människor lever bortanför de rasistiska grundstrukturerna. Maktstrukturerna går igen i allt och är du inte utsatt själv så kräver det stora mått av ödmjukhet och lyssnande kring ditt privilegium, följt av kritiskt granskande och självrannsakan. Där är vi inte än. Vi måste börja där. Eller som Expo skriver: ” Sverigedemokraterna har vuxit för att de kanaliserar rasismen och intoleransen i det svenska samhället.”

Den växande fascismen i Sverige och Europa är mycket oroande och måste tas på allvar. Fascistiska rörelser har många gånger kommit till makten genom demokratiska val, men det gör inte deras politik demokratisk. Det är de andra partiernas ansvar att se till att SD nu inte får ökat inflytande i politiken. Mänskliga rättigheter måste stå i centrum för det samhälle vi bygger. Här har det civila samhället en oumbärlig roll att spela. De kommande fyra åren har hela samhället ett ansvar för att folkbilda och organisera sig. Just nu känns det tungt men det går att förändra, vi har inget annat val.

Freds- och säkerhetspolitiken har varit väldigt frånvarande i valdebatten. Sverige är ingen ö, vi lever i en globaliserad värld, det borde framgå tydligare. Ska vi vara ett land som bidrar till mer vapen och militära lösningar i världen. Eller ska vi vara ett land som går före, som står för människovärdet och som verkar för icke-militär förändring?

För IKFF innebär valet att vi kommer få nya ministrar som ansvarar för de områden vi arbetar med inom utrikes-, säkerhets- och biståndspolitiken. Nya kontakter ska tas, ny politik granskas och viktigare än någonsin ska vi vara en stark röst som ställer krav på våra folkvalda att leva upp till våra förväntningar. Vi driver fredens röst, försöker förse dig som vill engagera dig med kunskap och information, vi diskuterar och ställer krav, varje dag under åren mellan valen. Det är det vi kommer fortsätta med.

Sörj och var arg. Sedan – organisera dig. Humanisera din omvärld istället för att avhumanisera den. Bli medlem i flera föreningar som står upp för mänskliga rättigheter. IKFF ställer krav på att Sverigedemokraterna inte ska få diktera Sveriges politik i vår omvärld. Mer än någonsin behöver vi kunna säga att vi talar för många.

För 15 kronor i månaden kan du stärka IKFF:s röst för fred och kvinnors rättigheter. Bli medlem idag.

Ps. Innan valet sammanställde vi, tillsammans med Svenska Läkare mot Kärnvapen, partiernas politik på sex områden som rör fred och säkerhet. Du hittar sammanställningen på Fredspolitik.se. Där kan du läsa vad partierna tycker och vilken politik som de har gått till val på. Håll partierna och politikerna till svars för löften och visioner om jämställdhet, fred, och nedrustning – det tänker vi göra!

Ovärdigt om asylrätten

Politiken inför riksdagsvalet har på många sätt kokats ned till siffror och budgetar. Vapenexport diskuteras utifrån arbetstillfällen (ett argument som inte ens håller) istället för utifrån vilken roll Sverige vill ha i världen. Flyktingmottagande kokas ned till ekonomi och ”return on investement” istället för från utgångspunkten som borde vara självklar: solidaritet, internationell rätt, och medmänsklighet. Asylrätten är okränkbar!

Det är inte många dagar sedan Sveriges finansminister vid en omdiskuterad presskonferens lade fram siffror om att de många konflikthärdarna runt om i världen innebär att fler människor kommer att behöva skydd i fredligare delar av världen, såsom i Sverige. Det var finansministern som presenterade denna information, efter att utrikesministern gjort en exposé över hur världen ser ut. Detta motiverades med att budgetföljderna skulle bli omfattande, något som till och med fick Konjunkturinstitutet att undra vad det var frågan om. Att det var just finansministern som höll denna presentation satte ekonomin i fokus, inte de människor som just nu är i ett stort och akut behov av skydd.

Idag skrev också KDU:s ordförande Sara Skytterdal en artikel i Dagens Nyheter om flyktingmottagande och kostnader. Det är ovärdigt. Sverigedemokraterna ser ut att växa och det politiska samtalet har förskjutits och avsevärt närmat sig SD:s.

I stället för dessa diskussioner som är anpassade till SD:s agenda behövs politiker som orubbligt står upp för mänskliga rättigheter och politisk handling. Det behövs för att människor som flyr krig och förtyck ska kunna ta sig till Sverige och andra länder inom EU lagligt och säkert för att söka asyl. Så är det inte idag. Bara under Sveriges sommarsemester har nära 2000 flyktingar drunknat i Medelhavet på grund av EU:s murar mot omvärlden. 2000 människor.

Samtidigt konstaterar jag att det inte är alla miljarder som får en presskonferens av regeringen följd av en lång debatt om hur vi ska ha råd. Idag, fredag, presenterades nyheten att regeringen, med Socialdemokraternas stöd, beslutat att stå fast vid köpet av den nya JAS Gripen. Detta trots att Schweiz nu sagt nej till att vara med i projektet. Att ett eller flera andra länder skulle vara med och dela på utvecklingskostnaden var tidigare ett motkrav eftersom affären annars skulle riskera att bli för dyr. Men Schweiz röstade nej till JAS-köp och Brasilien har inte bestämt sig, och även om de tackar ja betyder inte det att de vill bidra till att utveckla planen. Regeringen vill dessutom köpa 70 plan, istället för de tidigare 60 stycken.

Med andra ord vet ingen hur mycket planen kommer att kosta. När SvD frågar vill försvarsminister Karin Enström i nuläget inte specificera hur många miljarder extra utvecklingen går på. 2012 diskuterades dock summor i storleksordningen 90 miljarder för 60 plan, fast det var innan Schweiz sa nej. Det handlar alltså om miljardsummor som vi inte vet hur stora de kommer att bli.

Det är dags för skärpning i politiken. Vi kan inte välja bort människor som behöver komma till vårt land för att fly från våld, krig och död. Men vi kan välja bort att bidra till fortsatt upprustning, att beväpna diktaturer och att anpassa oss till fascistiska rörelser.

I skuggan av våldet fortsätter kampen för fred i Nigeria

I våras var det många som för första gången hörde talas om våldet och konflikten i Nigeria. I april kidnappades fler än 200 flickor från sin skola av den väpnade gruppen Boko Haram. Demonstrationer och kampanjer arrangerades i flera länder och spred sig i sociala medier efter att nigerianska aktivister och anhöriga startat uppropet #Bringbackourgirls. Protesterna blev snabbt en internationell nyhet. Sedan minskade uppmärksamheten i omvärlden. Men konflikten tystnade inte och flickorna har fortfarande inte hittats.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Protest mot kidnappningen av de över 200 flickorna som skedde i april.

Knappt två månader efter kidnappningen skedde fyra självmordsattacker under loppet av en vecka. Självmordsbombare är en ny och ovanlig företeelse i Nigeria och de här attackerna utfördes dessutom av fyra tonårsflickor. Skräcken och spekulationerna spred sig i landet. Kunde det vara så att Boko Haram använde de kidnappade flickorna som levande bomber? Regeringen avfärdade sådana påståenden med att inga bevis pekade på detta. Men det nigerianska folkets tilltro till regeringen gällande hanteringen av kidnappningen och Boko Haram är överlag väldigt låg. President Goodluck Jonathan gick först nyligen med på att träffa de anhöriga till de kidnappade flickorna efter att den pakistanska aktivisten Malala Yousafzai uppmanat till detta. Soldater och anhöriga har även uttalat sig om att regeringsstyrkorna inte är starka nog för att ta sig an Boko Haram. Samtidigt fortsätter regeringen att påstå att läget är under kontroll. Det är ett försök att tysta och dämpa allvaret kring konflikten som pågår framförallt i norra delen av landet.

Enligt Amnesty har fler än 4000 människor, majoriteten civila, dödats på grund av konflikten i Nigeria bara i år. (Här kan du se en de attacker som skett sedan 2008 fram till idag). Bönder och deras gårdar attackeras systematiskt av Boko Haram i den nordöstra delen av landet vilket leder till att de tvingas fly den region som försörjer majoriteten av landets befolkning med mat. Efter Syrien och Colombia är Nigeria det land med flest internflyktingar. Cirka 3.3 miljoner människor är på flykt i landet på grund av våldet. Människor tvingas inte bara fly sina hem och städer utan även över landets gränser för att söka skydd. Konflikten är regionaliserad och våldet sipprar över till grannländerna. Till exempel kidnappades nyligen Mrs Ali, vars man är Kameruns vice premiärminister, av Boko Haram.

Nästa år är det val i Nigeria och ju närmare valet kommer desto mer ökar risken för fullskaligt krig i landet. Konflikten är extremt politiserad. Nuvarande regering och opposition använder sig av Boko Harams attentat för att vinna politisk makt. Genom att sprida egna konspirationsteorier beskyller de varandra för konflikten. Konflikten bottnar dock i stora sociala orättvisor, bristande demokrati och ett våldsamt förflutet av kolonialism och inbördeskrig. För att öka sin makt försöker krafter som Boko Haram att med våld driva fram och skapa en etnisk och religiös konflikt som spär på motsättningarna ytterligare. Fastän de anspelar på religion återfinns såväl kristna, muslimer och andra grupper bland Boko Harams offer.

Många intressanta idéer diskuterades under mötet.

IKFF Nigeria, DR Kongo, Kamerun och Ghana möttes tidigare i år för att diskutera regionala utmaningar och lösningar.

Det civila samhället i Nigeria fortsätter sin kamp. #Bringbackourgirls-demonstrationer och protester mot våldet fortsätter över hela landet. Våra kollegor i IKFF Nigeria fortsätter att verka för fred i landet genom att lyfta det konfliktförebyggande arbetet och grundproblemen. De sliter för att nå ut till så många som möjligt innan valet med budskap om vikten av nedrustning och kvinnors deltagande i fredsprocessen. Flera kvinnliga röster behövs i valet och fler kvinnor behövs på politiska poster. IKFF Nigeria tillsammans med IKFF i DR Kongo, Kamerun och Ghana diskuterar dagligen strategier för att stärka det konfliktförebyggande arbetet i regionen.

Regionalt och internationellt stöd är avgörande för Nigerias framtid. Nigeria har nu gått om Sydafrika som kontinentens starkaste ekonomi och är därmed ännu mer attraktiv som handelspartner för resten av världen. Men vi har ett ansvar, vi kan inte ignorera att en väpnad konflikt och brutala brott mot mänskliga rättigheter sker. Nigeria är Sveriges näst största handelspartner i Afrika söder om Sahara men vi hör aldrig om hur det sätts någon press på landet i konflikthantering, korruption och fattigdomsbekämpning. Det finns även många frågor kring vems intressen som prioriteras vid handeln, Nigerias eller Sveriges och EU:s?

Inför valet i Nigeria 2015 måste Sverige och andra partners intensifiera arbetet för att konflikten och våldet ska upphöra istället för att spridas till resten av landet. I Sverige försöker vi i IKFF öka stödet till den nigerianska fredsrörelsens arbete genom vårt nära samarbete med vår systersektion i landet.

Var med och stöd vårt arbetet genom att bli medlem och/eller ge ett bidrag.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter genom ickevåld. Vi finns i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Anna Ek bloggar

Svenska Freds ordförande Anna Ek bloggar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 32 andra följare