Krigets berättelser får aldrig tystna

Vi nåddes igår av nyheten att Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner blivit mördad på öppen gata i Kabul, Afghanistan. Händelsen är mycket tragisk, våra tankar går självklart till Horners anhöriga och medarbetare.

Denna händelse sätter fokus på journalisternas uppgift och de risker deras arbete ibland för med sig. Jag känner tacksamhet till de utrikeskorrar som befinner sig i konfliktområden och katastrofer och som riskerar livet för att berätta.

De delger oss berättelser från de mest osäkra områdena i världen som tyvärr är många människors vardag. Berättelser för att vi ska få veta och förstå vad som händer i vår omvärld.

För vårt fredsarbete är journalisternas arbete otroligt viktigt. Vi läser och lyssnar. De förser oss med information som är avgörande för att vi ska kunna göra ett bra jobb. Information om utvecklingen i vår omvärld, om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, om ökade spänningar och väpnade konflikter.

Men de ger även en röst åt dem som befinner sig i inhumana situationer. De skapar bilder och därmed en närhet mellan lyssnarna och människor långt bort. De synliggör människor som annars endast skulle vara en siffra i statistiken, om ens det. Det är centralt för att avslöja när makt missbrukas men även för skapandet av en human värld, för solidariteten och för att skapa engagemang. En förutsättning för engagemang är insikt och förståelse.

Den senaste tidens ökade osäkerhet för journalister i flera områden är oerhört allvarlig. Riktade attacker mot, och kidnappningar av, journalister som rör sig i konfliktområden har ökat. Afghanistan är ett exempel, Syrien ett annat. Det leder till att journalister inte kan verka i vissa områden och att vi inte får veta vad som händer, att berättelserna tystnar. När berättelserna tystnar så tystnar allt för ofta även omvärldens engagemang.

Journalister har ett otroligt viktigt uppdrag. Vi i fredsrörelsen behöver proffsiga journalister som brinner för att berätta och som vägrar att förenkla. En sådan röst tystnade igår. Men precis som organisationer och aktivister inte får skrämmas till tystnad av människor som ser oss som ett hot, får journalister heller inte göra det. Priset är för högt.

Lyssna till Nils Horners sista inslag ”Afghanistans kvinnor oroliga inför valet” här.

Jag andas feminism. Därför kan jag inte leva utan anti-militarism.

Image

Jag andas feminism. Därför kan jag inte leva utan anti-militarism. Och den här veckan gick hela världen (okej, politikermedia-Sverige) bananas.[1] Krisen i Ukraina har lockat fram de mest patriarkala idéer om våld, makt och beskydd. Vi dumförklaras med enkla lösningar som att militärfordon på Gotland på något sätt ska avskräcka ”Ryssen” från att attackera oss.

Det är klassiska bilder om en mörk, främmande fara som vårt oskuldsfulla land ska beskyddas ifrån med hjälp av en ståtlig militär makt. Alla andra lösningar, idéer och tankar om dialog, diplomati, sanktioner och hållbara politiska och civila lösningar för att lösa upp den pågående konflikten får svårt att bryta fram. Ingen vill framstå som inaktiv och villrådig. Nej, riksdagspartier ställer sig på rad redo att bedyra sin potens, ursäkta manlighet, nej ursäkta, sitt stöd till en utökad budget för Försvarsmakten och ökad militär närvaro på Gotland.

Det är de gamla strukturerna som vaknar till liv. Det är valår och ”rysskräcken” är en historia som fungerar bra i media. Men det som utspelar sig i media kring försvarsbudgetar och militärer på Gotland är samma gamla bilder och patriarkala strukturer som vi som feminister kämpar emot varje dag, bara uppblåst till enorma proportioner. Situationen i Ukraina är oerhört allvarlig av många anledningar men en, tio eller tjugo miljarder till Försvarsmakten kommer inte att skapa ett fredligt Östeuropa.

Den feministiska kampen tar sig an kampen mot våld. Den militariserade debatten kräver samma analys, det är samma idéer och strukturer, och de fortplantar sig till vårt vardagsliv. Feminismen och anti-militarismen går hand i hand och är vägen för att blottgöra förenklade historier och bilder om vad som kommer göra oss alla säkrare. Feminismen trycker på där det känns i försvars- och säkerhetspolitiken för där är idéer om maskulinitet och våld djupt förankrade. Det är just där vi vill och ska vara.

För 100 år sedan stod Europa på randen till ett världskrig. Innan krigsutbrottet stod många upp och protesterade mot de ökade spänningarna, krigshetsen och så småningom det faktiska kriget som bröt ut i juli 1914. För 99 år sedan, i april 1915, samlades 1136 kvinnor i Haag från både stridande och neutrala stater för att protestera mot kriget. De flesta hade inte rösträtt men många tillhörde rösträttsrörelsen. Där bildades IKFF. De gjorde ingen skillnad på kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot kriget för de såg att krig och militärt våld var den slutliga manifestationen av allt de kämpade mot.

Image

IKFF har sedan dess växt till en global rörelse. Vi fortsätter vår kamp mot militarism, för fred och frihet runt om i världen. I Sverige, i DR Kongo, i Colombia, i Pakistan och på många fler platser.

Så. Tack alla feminister därute som kämpar och förklarar dag efter dag! Ge mig 8 mars. Ge mig kraft, kamp och organisering. Jag är tillbaka nästa vecka. Och förklarar. Analyserar, reagerar och responderar. Idag ska jag bara fira.

Ha en fantastisk dag!

Bidra till kampen här hemma och visa solidaritet med kvinnofredskämpar över hela världen. Bli medlem i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet! Anmälan till autogiro 15 kr/mån. 

 

Ps. Här är några andra som har skrivit om Ukraina:

http://www.svenskafreds.se/forhindra-krig-i-ukraina-genom-civila-och-politiska-insatser

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kolumn-jenny-nordberg_3336180.svd

 

 

 


[1]     Läs Bananas, Beaches and Bases. Och läs sedan även allt annat Cynthia Enloe skrivit. 

Libanon: Besök i flyktingläger

För några veckor sedan besökte IKFF Libanon syriska flyktingar i flyktinglägret Abu Khaled utanför Beirut. De hade med sig förnödenheter som de kunnat köpa med gåvor som skickats från IKFF:are runt om i världen. Ett stort TACK till er som i Sverige bidrog till att vi snabbt kunde skicka ett bidrag över förväntan till Libanon!

Maha Aboul Hosn, Bushra Kadi, Aida Burnett – Cargill och Nouha Ghosn (ordförande IKFF Libanon) besökte lägren. Här kommer en rapport från Nouha Ghosn (vår översättning). Foton av Aida Burnett – Cargill.

Besök i flyktingläger

I ett år nu har vi hjälpt familjer som flytt till Beirut från det krigshärjade Syrien. Vissa familjer hyr lägenheter, några stannar hos släktingar och några hyr rum, garage eller vad de kan hitta för att få ett tak över huvudet. Andra, som inte har råd, bor under broar eller på gatan.

För några veckor sedan hörde vi att tusentals nya flyktingar kom till byarna i Bequaa Valley där vädret är mycket kallt jämfört med i Beirut. Vi beslutade att besöka dem och ta reda på vilka behov som fanns, eftersom inget stöd nått dem ännu.

IMG_0032

Foto : Aida Burnett – Cargill

Vi besökte Saadnayel, en by inte långt från de syriska inackorderingarna. Enligt en butiksinnehavare har tillströmningen av flyktingar överskridit antalet invånare.

Efter att ha skickat ut ett akut rop för att hjälpa de syriska flyktingarna, fick vi svar från våra systersektioner runt om i världen. Så vi bestämde oss för att även besöka avlägsna campingplatser runt Saadnayel. Flyktingarna där bor i övergivna garage och hyrda rum, men de flesta lever i tält.

Vi besökte det som kallas Abu Khaled-lägret. Det består av 17 tält, eller vad som ser ut som tält med cementerade golv och elektriska lampor. Kvinnorna bönföll oss att prata med markägaren för att sänka hyran. De betalar $ 100 per månad för hyra och $ 6 för el. De delar ett badrum. På frågan vad deras akuta behov är, bad de alla om hjälp med hyran. Eftersom vi har begränsat med pengar, kunde vi inte hjälpa till.

Vi åkte till ett annat läger, som heter Khair Eddine. Jag kan inte beskriva eländet där. Golven i tälten är helt enkelt jord och sten. Ingen matta, madrass eller något barnen kan sitta på. I hörnet fanns två rullar. Det såg ut som tjocka kuddar som används för att sova på. Då de såg mitt förbryllade ansikte förklarade kvinnorna att de turas om att sova. De använde en filt för att täcka marken och en annan som täcke.

IMG_0054

Foto : Aida Burnett – Cargill

Vädret är kallt, 7 till 10 grader. De flesta av barnen är sjuka, speciellt med öroninflammation, förkylning, hosta med rinnande näsor. Det finns inget vatten och ingen elektricitet i tälten, de måste gå och hämta vatten. Det finns endast ett badrum för alla de 32 familjerna som bor där, med fler familjer som dyker upp på dagligen.

IMG_0008 2

Foto : Aida Burnett – Cargill

Vi beslutade att ge dem nödvändigheter som mattor, madrasser, något att täcka marken med, varma filtar och kläder. Vi tog en lastbil och fyllde den med det nödvändigaste.

Vi märkte att många familjer inte fick något eftersom de kom efter vårt första besök. Så vi bestämde oss för att skriva upp de nya familjerna och deras behov.

Fortsättning följer…

Originaltexten kan du läsa här.

Stå upp för freden! Bli medlem i IKFF och gör vår röst starkare runt om i världen. Via autogiro betalar du endast 15 kr i månaden. Mer information hittar du här.

Ett steg närmare ett förbud mot kärnvapen

nukefreenow-620x310

Idag gick Österrikes utrikesminister Sebastian Kurz ut med en inbjudan till ett internationellt regeringsmöte om kärnvapen i Wien senare i år. Det kommer samma dag som över 140 stater samlas i Nayarit i Mexiko för att diskutera humanitära konsekvenser av kärnvapen. Vi ser detta som ytterligare ett steg närmare ett kärnvapenförbud.

Kurzs initiativ kommer bara några månader efter det att Österrikes president Heinz Fischer under FN:s högnivåmöte om kärnvapennedrustning deklarerade att ”Kärnvapen bör stigmatiseras, förbjudas och avskaffas innan de avskaffar oss.”

Mötet i Österrike blir det tredje av historiskt banbrytande regeringsmöten om kärnvapen. Det kommer att lyfta hur världen bäst ser till att kärnvapen aldrig används igen, medvetet eller av misstag. Vi har hela tiden varit tydliga med att den enda rimliga slutsatsen är att kärnvapen förbjuds och avskaffas. Vi anser att mötet i Wien är rätt forum för stater att komma överens om att inleda förhandlingar för detta.

Österrike följer nu Norge och Mexiko och visar internationellt ledarskap genom att driva samtalen ytterligare framåt. Vi gläder vi oss över att det civila samhällets globala mobilisering nu ger resultat. Dock beklagar vi att Sverige visat svagt stöd för det nya initiativet i kärnvapenfrågan. Regeringen saknar en tydlig nedrustningspolitik vilket har försvagat Sveriges röst och inflytande. Sverige kan och borde återta sin plats som nedrustningsaktör och stödja arbetet för ett förbud.

Den globala kampanjen för ett förbud mot kärnvapen, ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) som vi är partnerorganisation till, har spelat en viktig roll i att driva fram den nya humanitära debatten om kärnvapen.

Kärnvapen är det enda massförstörelsevapen som ännu inte är förbjudet. Ett förbudsavtal skulle skapa ett nytt tryck på kärnvapensstaterna att nedrusta, även om dessa stater till en början inte skulle vilja delta i förhandlingarna.

Vi fortsätter arbetet för en kärnvapenfri och säker värld!

294549_275126875837572_8014506_n

 

Stå upp för freden! Bli medlem i IKFF och gör vår röst starkare runt om i världen. Via autogiro betalar du endast 15 kr i månaden. Mer information hittar du här.

FN-avtal kräver nya regler för svensk vapenexport

Idag har vi lämnat in ett så kallat yttrande om Sveriges ratificering av det internationella vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty, ATT. På mindre byråkratiskt språk innebär det att utrikesdepartementet har gjort en analys av vad det innebär för Sverige att anslutas sig till ATT, om svensk lag och regelverk behöver förändras, och att vi fått kommentera UD:s slutsatser. Ni som följer min blogg vet att IKFF arbetat länge för att ATT skulle bli verklighet, jag skrev nyligen om vårt arbete här.

IKFF har samordnat ett gemensamt yttrande, eller remissvar, som vi, Amnesty, Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ställer sig bakom. Ni kan läsa det här (OBS: tekniskt text).

Sverige exporterar idag krigsmateriel till stater där allvarliga och utbredda kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Det innebär att tillämpningen av det svenska regelverket för vapenexport inte är i linje med Arms Trade Treaty, som har till syfte att bidra till fred och säkerhet, minska mänskligt lidande, samt främja samarbete, öppenhet och ansvarsfullt agerande av statsparterna.

IKFF anser att Arms Trade Treaty, som antogs av FN i april 2013, ställer krav på nya regler för svensk vapenexport. Avtalet är det första i sitt slag, och det skapar regler för den internationella handeln med vapen, vapendelar och ammunition.

Det svenska regelverket är idag vagt formulerat, och reglerna tolkas till fördel för vapenindustrin. För att Sverige ska kunna leva upp till skyldigheterna under ATT krävs därför skarpare skrivningar i det svenska regelverket. Det rör till exempel bestämmelser om när export inte ska beviljas med hänsyn till mänskliga rättigheter. Stater som ansluter sig till ATT ska också analysera risken för könsrelaterat våld i mottagarlandet innan export av vapen eller ammunition godkänns, något som inte finns inskrivet i det svenska regelverket idag. IKFF kräver att kvinnors rättigheter nu explicit inkluderas i det svenska regelverket för vapenexport.

Arms Trade Treaty ger Sverige en möjlighet att ta ett steg i rätt riktning för att leva upp till regeringens ambitioner gällande mänskliga rättigheter och jämställdhet. Men det förutsätter att Sveriges egna regler blir skarpare.

Nu fortsätter vi arbetet för att stoppa svensk vapenexport till människorättskränkare. Under året kommer vi att arbeta gentemot den kommitté med riksdagsledamöter som ska ta fram förslag på ett nytt regelverk för vapenexport för att skärpa reglerna gentemot icke-demokratiska stater. Det är viktigt att kommittén tar hänsyn till ATT, som till exempel säger att risken för genusbaserat våld måste utvärderas innan vapen exporteras.

Tack för 2013, 2014: nu kör vi!

Snart är det februari och vi är i full gång! Vi inledde året med att lyfta kvinnors rätt att delta i fredsprocessen i Syrien. Våra kollegor i Genève har arbetat hårt för att stödja syriska kvinnorättsorganisationer i deras arbete för att nå fram till makten med sina budskap och sin expertis. Processen drog igång förra veckan i Schweiz utan kvinnornas medverkan… Jag skriver mer om detta snart.

Jag vill dock börja året med att blicka tillbaka lite på 2013. Det var ett år av både hopp och förtvivlan. Det var ett år av väpnade konflikter och oroligheter; Syrien och DR Kongo, Centralafrikanska Republiken, Sydsudan och Thailand, listan kan göras lång. Den ekonomiska krisen har skapat social oro. Högerextrema vindar i Europa hotar människors fri- och rättigheter. Medelhavet fortsätter att vara begravningsplats då ”fort Europas” murar fortsätter att stänga ute människor som flyr osäkerhet och våld. Året avslutades med att Sverige ska sälja krigsflygplan till Brasilien.

Demo mot mäns våld mot kvinnor januari 2013Men det var också ett år då människor stod upp mot hat och våld. 2013 inleddes med demonstrationer som en reaktion mot våldtäkter i Indien och Sverige. Det fortsatte med att kvinnor i den offentliga debatten stod upp mot hat och hot. Året avslutades med att 16 000 personer samlades i Kärrtorp i Stockholm för att stå upp mot rasism och nazism.  Demonstrationen följdes av flera solidaritetsdemonstrationer runt om i Sverige. Det inger hopp. Människor står upp för mänskliga rättigheter och för demokrati, grunden för ett fredligt samhälle.

2013 lyckades vi tillsammans bocka av ett av de krav som våra grundare skrev när IKFF bildades år 1915. Det finns nu ett internationellt avtal som reglerar den internationella vapenhandeln, ATT (Arms Trade Treaty). Vi och andra organisationer runt om i världen har länge kämpat för att det ska bli svårare att sprida vapen som varje år skadar, hotar och dödar människor. IKFF lyckades genom intensivt påverkansarbete runt om i världen få in ett kriterium i avtalet som förbjuder att vapen säljs om det finns en risk för att de används för sexuellt och genusbaserat våld. Det var en seger och hade varit otänkbart för inte alls länge sedan. Då var det främmade för många stater att tala om kvinnors rättigheter och vapen i samma mening. Det sågs som separata frågor.

2013 var även det år då arbetet mot en kärnvapenfri värld tog ett stort steg framåt. Stater började återigen tala om kärnvapens humanitära konsekvenser. Vad skulle hända om ett vapen exploderade, av misstag eller med mening? Slutsatsen måste vara en värld utan kärnvapen. Några stater har startat samtalet igen om att vi inte kan leva i en värld med 17 000 kärnvapen. Precis som med det internationella vapenhandelsavtalet är detta ett resultat av hårt och outtröttligt arbete från det civila samhället runt om i världen. IKFF är med och knuffar på. Vi är med i ICAN, den globala kampanjen för ett förbud mot kärnvapen som samlar ca 350 organisationer i över 90 länder. Vi kommer att öka takten i år! Jag hoppas att du vill vara med!

IKFF:are runt om i landet lyfte militariseringen i våra närområden. Hur Försvarsmaktens utökade övningar påverkar vår miljö och tillgång till allmänna markområden. Hur militären blir allt mer närvarande i samhället. Vi pratade även om Försvarsmaktens reklamkampanjer som allt oftare breder ut sig på stan och vad det gör med vår gemensamma förståelse av fredsbyggande.

Drönarfrågan (förarlösa plan) kom upp på tapeten och vi krävde ett stopp för utvecklingen av svenska beväpnade drönare.

Våra systersektioner i Nigeria, DR Kongo och Colombia fortsätter att växa och stärkas och vi har bidragit till det. Själv var jag i Nigeria på besök vilket var mycket inspirerande. De gör ett fantastiskt arbete på lokal, nationell och internationell nivå för att bygga ett fredligare samhälle.

På besök hos vår systersektion i Nigeria.

På besök hos vår systersektion i Nigeria.

IKFF Colombias arbete visar på styrkan i IKFF som organisation. Att hela tiden arbeta på lokal, nationell och internationell nivån samtidigt. Du som medlem i IKFF bidrar till deras arbete för att stärka kvinnor på lokal nivå för att de ska bli lokala ledare för fred och kvinnors rättigheter. På nationell nivå har de arbetat hårt tillsammans med andra kvinnoorganisationer för att kräva kvinnors deltagande i fredsprocessen. I samarbete med vårt internationella sekretariat besökte en av de lokala ledarna FN i Genève för att framföra kravet kvinnors deltagande i fredsprocessen. Det gav resultat. FN krävde av Colombia att de skulle åtgärda frånvaron av kvinnor i förhandlingarna, vilket de sedan också gjort. Regeringen utsåg två kvinnor i sin delegation. Fortfarande saknas röster från det civila samhället i processen men det är ett steg framåt. IKFF:s arbete världen över, och genom våra samarbeten, ger resultat. Tack till er medlemmar för att ni har gjort detta och mycket mycket mer möjligt!

2014 kommer lyftas som året då Sverige haft 200 år av fred på svenskt territorium. Det är även 100 år sedan första världskriget bröt ut. Som en reaktion på det bildades IKFF 1915. 2014 är även ett supervalår, som det brukar kallas. Det är val till EU-parlamentet, riksdag, landsting och kommun. Det hoppas jag kommer att ge utrymme för samtal om vilken roll vill vi att Sverige ska spela i världen. Vi kämpar för att Sverige ska vara en röst för fred och kvinnors rättigheter. Både i ord och handling.

2014 kommer vi att fortsätta driva på för nedrustning, kvinnors deltagande i fredsprocesser och för en mänsklig säkerhetspolitik. Vi kan inte göra det utan dig, ditt engagemang och ditt stöd. Om du ger oss 15 kronor i månaden så ger vi dig ett till år av fredskamp.

Tycker du att IKFF är en viktig röst i Sverige och runt om i världen? Ju fler vi är desto högre hörs vi! Att bli medlem är det bästa sättet att stödja vårt arbete. Om du redan är medlem kanske du känner någon annan som borde komma med? Här blir du medlem.

Alla dansar inte samba efter Jas-besked

Igår kom beskedet att Brasilien köper 36 stridsflygplan, JAS Gripen, av Sverige. Affären beräknas kosta det brasilianska folket mellan 30 och 40 miljarder kronor.

Svenska regler säger bland annat att våra vapen inte ska exporteras om det ”står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”. EU:s riktlinjer säger att Sverige som exporterande stat ska ”beakta huruvida den tilltänkta exporten allvarligt skulle hindra en hållbar utveckling i mottagarlandet”. Inget av detta räcker för att stoppa exporten till Brasilien. Vaga formuleringar tillsammans med makthavares vilja att hålla vapenindustrin om ryggen, betyder att reglerna tolkas till fördel för industrin. Men svenska folket tycker inte om resultatet. Vi behöver skarpare regler.

Det borde handla om moral, om vad Sverige vill bidra med i världen. Det finns flera moraliska skäl till varför vi inte borde sälja vapen till Brasilien. Sofia Walan på Kristna Fredsrörelsen skriver bra om det här.

I somras samlades brasilianare i de största demonstrationerna landet upplevt på decennier. Protesterna var till sin början riktade mot att kollektivtrafiken skulle bli dyrare. Det slutade i massiv uppslutning mot fattigdom, felprioriteringar av ekonomiska resurser, förtryck mot kvinnor, och polisvåld.

Anders Linnhag, nationalekonom som bor i Brasilien, säger till Sveriges Radio att den brasilianska regeringens beslut att prioritera vapenköp förvånar honom, med tanke på protesterna. Linnhag beskriver flera områden där Brasilien har behov att fylla, däribland sjukvård och utbildning. Det är till detta de 30-40 miljarderna borde ha gått.

Skälet till att kommunalrådet i Linköping dansar samba, till att Saab säger att vi borde glädjas, och till att Reinfeldt inte darrar på manschetten, stavas svenska arbetstillfällen. Men att försvara affären med att det gynnar Sverige ekonomiskt är inte helt så enkelt.

I ekvationen finns till exempel motköp, att Sverige som en del av vapenaffärer gör köp av landet vi exporterar till. Hur mycket pengar Sverige har lovat att lägga på sådana motköp vet vi inte. Om vi dessutom lägger till allt annat statligt stöd till vapenindustrin, blir varje svenskt arbetstillfälle ett dyrt sådant för svenska skattebetalare. Ett av flera exempel är Försvarsexportmyndigheten, som ska främja svensk vapenförsäljning. Sedan myndigheten skapades har den kostat mellan 65 och 80 miljoner skattekronor per år.

Jag önskar att media grävde mer kring det här med motköp och kostnader. För mig är vapenexporten fel och omoralisk oavsett vad det kostar. Men det är viktigt att alla vi skattebetalare får den sanna bilden. Jag vill ha svar.

Hur många jobb skulle vi kunna skapa inom en annan sektor som fick lika mycket stöd och resurser från staten som vapenföretagen får idag? Till exempel energieffektivisering och andra områden inom den gröna sektorn. För att inte tala om den globala moraliska vinsten i att satsa på det istället.

Tills vi vet bättre tycks obekräftade föreställningar dominera debatten. Det finns ett magiskt skimmer kring svensk vapenindustri, en idé om att den bär vår välfärd och vår teknikutveckling. Det är naturligtvis inte sant att Sverige, som idag, måste vara världen tredje största vapenexportör per capita för att överleva och utvecklas. Men krafter som vill behålla den här bilden är fortfarande väldigt starka. Vill du förändra den bilden? Gå med i IKFF och var med i vårt arbete.

Costa Rica – en fredsnation?

Här kommer en gästblogg från Ester Harrius som just besökt vår systersektion i Costa Rica tillsammans med vår internationella handläggare Tove Ivergård.

Costa Rica har ingen stående armé sedan dåvarande presidenten José Figueres Ferrer år 1948 symboliskt hackade sönder en stor mur och avskaffade armén. Sedan dess har Costa Rica varit stolt över att vara en öppen fredsnation. Efter en spännande praktik på IKFF fick jag möjligheten att besöka vår systersektion i landet tillsammans med Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF. Vi åkte för att lära känna sektionen lite bättre och höra mer om hur en fredsorganisation arbetar i en fredsnation.

Första dagen tog IKFF Costa Rica med oss för att visa ett projekt av landets polis, som de är med och stöttar. I ett gammalt fängelse, som nu har blivit ett museum och en plats för barn, samlades vi tillsammans med massvis av poliser, blåa fredstomtar och hundratals barn för julfirande. Runt en julgran låg en stor hög med paket. Barnen fick ett paket i utbyte mot att de lämnade in sina leksakspistoler och andra krigsleksaker.

poliermedbarn2

Att Costa Rica är en fredsnation var något som fick Mitzy Stark, en av de medlemmar som har varit aktiv längst i sektionen, att flytta dit. Innan dess hade hon varit engagerad i IKFF i sitt hemland USA, och jobbade då hårt mot Vietnamkriget. Men till slut fick hon nog av att leva i det hårt militariserade USA, ett land som går ut i ett krig efter ett annat. Hon bestämde sig då för att flytta till Costa Rica för att bedriva fredsarbete därifrån.

Men trots att Costa Rica inte har någon stående armé, och trots att polisen arrangerar ickevåldsaktiviteter (som julfirandet med barnen) så börjar delar av polisen och samhället sakta men säkert att bli mer våldsamt. Adilia Caravaca, jurist,engagerad i sektionen, samt IKFF:s internationella ordförande, berättade för oss om förändringarna i landet. Hon menar att polisen har blivit allt mer beväpnad och hotande under till exempel demonstrationer. Hon berättar: Det är också många som önskar sig att militär eller paramilitära grupper ska ”skydda” gränsen mot Nicaragua, något som går emot Costa Ricas lagar. USA:s våldsamma ”war on drugs” påverkar också Costa Rica som har kommit att bli en mellanhand mellan Latinamerika och USA.

mitzyochana2

Mitzy (v) och Ana (h) ”Alla sektioner är olika. Vi har ingen armé här eftersom kriget inte är här, lyckligtvis. Men det är krig i många andra länder, och det är vi emot” – förklarar Ana Mondrus, IKFF Costa Ricas ordförande.

Landets identitet som fredsnation fläckas också av att många civila äger vapen. Vapentillverkare, och till viss del medier, har övertygat delar av befolkningen att de behöver beväpna sig för att skydda sig. IKFF ser att ökat civilt vapeninnehav snarare leder till ökad osäkerhet i landet, i rika såväl som utsatta områden.

Adilia Costa Rica

Adilia Caravaca, IKFF:s internationella ordförande.

Under en biltur med Adilia åker vi förbi en stor samling människor utanför en vit byggnad. Adilia berättar att de är där för att registrera sina vapen. Varje dag står lika många människor där i väntan på att få sitt intyg. Det är ganska mycket byråkrati och de måste vänta ett tag, säger Adilia, men det är vårt jobb att göra det mycket svårare för människor att äga vapen, fortsätter hon. Till exempel lobbar de politiker för de ska inse kopplingen mellan vapeninnehav och våld mot kvinnor, och för att göra det omöjligt för män med våldsbakgrund att äga vapen.

Costa Rica är IKFF:s äldsta sektion i Central/Sydamerika-regionen och de hoppas kunna hjälpa till att starta upp fler sektioner i Sydamerika. På det sättet kan de stärka samarbetet regionalt då många länder delar liknande problem, och yngre generationer kan ta vid och föra arbetet framåt.

Jag tycker att vi alla måste erkänna freden som en rättighet. Fred betyder många saker; ett liv utan våld, utan diskriminering och med matsäkerhet till exempel. Att Costa Rica har varit utan armé i 60 år nu är fantastiskt. Det visar att det är möjligt - Adilia Caravaca

Ester Harrius, projektassistent

allamedjennifer

Ester, Tove, Ana Mondrus, Jennifer Lizano, Mitzy Stark

 

 

På besök hos vår systersektion i Colombia

Min kollega Tove Ivergård, internationell handläggare, och Ester Harrius från IKFF Sverige har besökt vår systersektion i Colombia. I dagens blogg berättar Tove om besöket. Just nu är de i Costa Rica och besöker vår systersektion där. Det berättar de om lite senare.

En av IKFF:s styrkor är det fantastiska arbete som görs för att bygga broar mellan lokalt gräsrotsarbete och det internationella politiska påverkansarbetet runtom i världen. För att lyckas med detta arbete krävs det att det finns kapacitet på lokal nivå för att möjliggöra att det lokala perspektivet lyfts upp på den internationella arenan. IKFF Sverige har genom sitt samarbete med några IKFF-sektioner stöttat det kapacitetsbyggande arbetet, bl.a. i Nigeria, DR Kongo och Colombia.

DSC_0937

På IKFF Colombias kontor i Cartagena

Som internationell handläggare får jag vara med och med egna ögon se det fantastiska arbete som IKFF gör i dessa länder. I början av december åkte jag och Ester Harrius till Colombia för att ta del av IKFF:s arbete där och knyta starkare band mellan våra sektioner.

Det kändes extra spännande att åka till Colombia just nu i och med framgångarna i de pågående fredsförhandlingarna. Colombia är i fokus för många politiker och organisationer runtom i världen, även för Sverige. Veckorna innan vi skulle bege oss iväg var fyllda av seminarier, möten och riksdagsdebatter i Sverige om Colombia och mänskliga rättighetsförsvarares situation i landet.

Trots att det ett tag var osäkert huruvida Sverige skulle fortsätta med bistånd till Colombia har Sverige nu fokus på att främja fredsprocessen. Tillsammans med IKFF Colombia fick vi möjlighet att träffa den svenska ambassadens jämställdhetsansvarige på plats i Bogotá. Det var mycket intressant att höra hur Sverige har arbetat för kvinnors deltagande i fredsförhandlingarna, både politiskt och genom civilsamhället.

IKFF Colombia jobbar mycket med att öka kvinnors deltagande. De var bland annat med och grundade nätverket Coalition 1325 där de tillsammans med andra organisationer lobbar regeringen för att få igenom en nationell handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Katherine Ronderos (ordförande för IKFF Colombia) förklarar:

Det finns många bra lagar och policys i Colombia men arbetet med dem är utspridda över så många olika program, konsulat och ministerier så det är oerhört svårt och komplicerat för oss, (civilsamhället) att granska och att hålla regeringen ansvarig. Vi hoppas på att en nationell handlingsplan för 1325 skulle kunna samla allt. Det skulle stärka implementeringen, för det är just det som brister. IKFF vet om och förstår det motstånd som finns på nationell nivå mot resolution 1325 så vi har nu bytt strategi. Vi fokuserar nu mycket på att stödja lokala beslutsorgan i deras arbete att ta fram lokala handlingsplaner istället.

Kenny och Martha LIMPAL Bogota

Kenny och Martha utanför kontoret i Bogotá

En stor del av IKFF Colombias gräsrotsarbete med resolution 1325 handlar om att öka kvinnors deltagande och öka kvinnors kunskaper om sina rättigheter. Vi fick vara med i Cartagena när de utvärderade året som gått. Både hur deras medlemmar har utvecklats på ett personligt plan men även vad de politiska förändringarna i landet betyder för IKFF:sarbete och kvinnors rättigheter generellt. En stor del av arbetet handlar om att utbilda kvinnor till att bli så kallade Mujeres Lideresas: kvinnor som vet sina rättigheter och kan föra kunskapen vidare till andra. Många har själva startat egna organisationer i sina byar och för genom workshops och möten kunskapen vidare.

Citat från Mujeres Lideresas:

Genom IKFF fick jag reda på mina rättigheter, innan visste jag inte att jag hade rättigheter – inte bara politiska utan även privata rättigheter. IKFF var vår moder för att kunna jobba med vara rättigheter. Nu kan vi våra rättigheter och våra lagar och inte bara det, vi kräver också dessa rättigheter, vi är väldigt stolta.

IKFF skapar också en identitet, vi är här tack vare alla kvinnor som har jobbat med detta innan oss och som fortsätter att jobba. IKFF är världens äldsta fredsorganisation för kvinnor. Vi har alltid velat ha fred. Man förälskar sig i organisationen. Genom aktiviteterna som vi gör i IKFF stärker vi inte bara oss själva utan också våra familjer och påverkar strukturer.

Alla Mujeres Lideresas är internflyktingar i Colombia som har varit tvungna att fly från sina byar som med våld tagits över av antingen guerilla-grupper eller paramilitärer. Många av dem tvingas nu att bo i Cartagenas förorter där de ofta är utstötta och föraktade av övriga samhället.

En kvinna berättade: Jag har haft så ont i min mage, men inte förstått varför, det är först nu jag förstår att det är magen som samlar all smärta, det var först efter IKFF:s workshops som jag insett vilken tyngd jag burit i min mage. Smärtan har varit ett normaltillstånd sedan jag blev internflykting, men nu förstår jag att det inte är normalt och har fått redskap att bearbeta den smärtan.

Workshop women leaders 2

Workshop med Mujeres Lideresas

Genom IKFF arbetar kvinnorna även med att påverka politiker på nationell och internationell nivå. I oktober åkte Rosemary, en av Mujeres Lideresas, till Genéve för att delta på FN:s kommitté för avskaffandet av diskriminering av kvinnor (CEDAW): Jag träffade flera kvinnor som berättade historier som jag själv kan känna igen mig i, det fick mig att inse att vi inte är ensamma i det här. Kvinnor över hela världen jobbar för att få sina rättigheter.

Att ta del av IKFF Colombias arbete var intensivt och lärorikt. Trots att det gjorde ont att höra vad de gått igenom så var det otroligt inspirerande och upplyftande att se styrkan och motivationen bland kvinnorna. Tack vare IKFF har de fått verktyg att hantera sin smärta. Både genom att hjälpa andra och genom att få sina röster hörda nationellt och internationellt, kräva sina rättigheter och ändra på situationen i landet.

Tove Ivergård, internationell handläggare IKFF Sverige

Vi bedriver vårt samarbete med IKFF Colombia med stöd av Sida, via Forum Syd. Arbetet innebär att IKFF Sverige bidrar med en egeninsats på 10%. För varje 10 kronor du ger till stöd för arbetet lägger alltså Sida till 90 kr. Du gör med din gåva IKFF Colombias arbete och vårt samarbete möjligt. Tack! Bankgiro: 5491-7166.

2 miljarder människor riskerar svält från kärnvapen

IPPNW2 miljarder människor riskerar att dö från svält. Det är en av slutsatserna i den rapport som släpptes igår av International Pysicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW). Rapporten Nuclear Famine: Two Billion People at Risk?

Det civila samhället runt om i världen har länge arbetat för att eliminera kärnvapen på grund av den katastrof som följer när vapnen används. IPPNW:s nya rapport visar att konsekvenserna skulle bli ännu mer katastrofala än vad vi tidigare känt till. I oktober gjorde 125 stater ett uttalande i FN om just kärnvapens humanitära konsekvenser och att de därför måste nedrustas men Sverige valde att inte ställa sig bakom.

Kärnvapen är det enda massförstörelsevapnet som ännu inte är förbjudet. Det är helt orimligt. Kärnvapenstaterna kan inte tillåtas att hålla världen som gisslan, det är allas vår säkerhet som står på spel.

Vi arbetar tillsammans med IPPNW:s svenska gren, Svenska Läkare mot Kärnvapen, inom den internationella kampanjen för ett förbud mot kärnvapen, ICAN, som består av över 300 organisationer i 80 länder.

Världen behöver ett förbud mot kärnvapen - läs Svenska Läkare mot Kärnvapens artikel idag på SVT debatt.

Länk till pressmeddelandet om rapporten hittar du här.

Fredsobservatörernas blogg

Vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter i Guatemala och Mexiko

Kristna Fredsrörelsens blogg

om ickevåld, fred och rättvisa

Anna Ek bloggar

Svenska Freds ordförande Anna Ek bloggar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare